Vill att det ska röra på sig
Nej, nu får det snart hända något i mitt liv. Något roligt. Känner att inspirationen tryter.
De dagar solen tittar fram bakom molnen och lyser upp det som är min värld känner jag det ännu mer. Jag bara älskar våren. Med våren kommer glädje, energi och kärlek. Visst är det så?
Det är i och för sig ganska lugnt nu för tiden. Inga större händelser eller känslostormar. Men det är lite tråkigt, långtråkigt liksom.
Funderar, som vanligt såhär när sommaren närmar sig med stormsteg på att ta tag i träningen. Inte minst när jag gick det fåtal kilometrarna i början av veckan till verkstaden för att hämta min bil. Jag flåsade som en 75 åring med högt blodtryck och grava astmabesvär i uppförsbackarna. Usch. Inte bra.
Hmm..styrketräning? Kostar pengar. Löpning? För klena knän. Simning? Tråkigt och tidskrävande.
Nej, är mer och mer inne på att köpa en crosstrainer på Blocket och ha i vardagsrummet.
Kolla på dåliga såpor under tiden. Verkar skitbra. Å vilken fast rumpa man får. Ja, det är nog mitt nya mål, jag som ska sätta upp mål nuförtiden. En crosstrainer.
Som INTE ska agera klädhängare utan faktiskt vara i bruk.
Ensam
Blev sittande på golvet i hallen med ryggen mot klädkammardörren. Tittar håglöst på dammsugaren som står framdragen.
Egentligen ska jag packa, men orken tog slut. Vill inte packa.
Vill bara ligga sked i soffan och känna någon andas i min nacke.
Det där med uppfostran
Vad kommer det sig att de bästa föräldrarna alltid är de som inga egna barn har?
Jag har aldrig hört en mamma skryta över vilken pli hon har på sina barn eller hur konsekvent hon är i sin uppfostran.
Vad beror det på?
Är det våran egen känsla av otillräcklighet som alltid finns där? Att hur bra man än gör så kan man alltid göra bättre. Hur bra man än är som förälder så finns det alltid något där som man kan klaga på.
Att göra så gott man kan är inte tillräckligt.
Eller är det så att hur bra förälder man än är så kommer de små liven som är våra små barn alltid att ha en egen vilja, ett eget humör som skiftar dag för dag, minut för minut.
Och att vi som är deras föräldrar och står dem närmast är dem som får ta det. För vi finns alltid kvar, vi älskar dem för evigt hur illa de än beter sig. För det är våran lott, vårat straff för att vi en gång valde att sätta barn till världen. Vi kommer inte ifrån våran kärlek. Och en evinnerlig tur är väl det, för det är ju det bästa som finns. Kärleken till ens barn.
Mina barn kan bete sig som små krävande monster då de är hemma i hemmets trygga miljö med mig, deras mamma som de vet alltid står kvar. Medan de kan i en ovan miljö med människor som de inte känner så superväl uppföra sig som små änglar.
Lite frustrerande för mig som mamma. Men det är väl bara å tacka å ta emot å ta åt sig äran för att de är så trevliga små personer bland annat folk. Något rätt har man nog ändå gjort då;)
Åren går
Om bara någon månad fyller mina barn år. De små blir 6 år och den stora 8! Den största har varit tonåring i snart ett halvt år.
Det är blandade känslor inför att barnen blir äldre. Ena stunden tycker man det är skönt att de blir äldre och mer självständiga. Nästa så är det lite skrämmande att tiden går så fort.
Känns som en blinkning sen jag satt på ett APT på jobbet och berättade att jag hade två bebisar i magen.
Att det skulle bli två så underbara ungar kunde jag ju bara ana mig till. Just då i den stunden var jag mest orolig. Orolig för hur syskonen skulle må av att få så stor konkurans, över hur förhållandet skulle bli mellan min sambo och mig, hur våran ekonomi skulle bli, hur jag skulle orka med det osv.
Vi överlevde.
Vi är lyckliga, mer eller mindre. Vi är friska och lever ett bra liv. Framförallt så är mina barn de mest fantstiska ungar man kan tänka sig. Och någon slags del i det måste väl ändå jag ha.
En tuff tid har det varit. Mycket känslor och många förändringar. Det har försvunnit personer i mitt liv längs vägen men det har också kommit in nya.
Så är jag samma person som satt där på Apt:et och darrade inför det som komma skulle?
Ja, mestadels. Men lite klokare, mycket starkare och förhoppningsvis en person som inte ser med oro på framtiden utan tillförsikt.
Och jag ska göra allt för att hjälpa mina små stora barn ut i deras framtid. Först börjar vi med skolan. Så roligt det ska bli!
Skriver skriver och skriver
Jag håller på och skriver. Skriver på boken. Tredje och sista gången gillt, som det heter. Har bestämt mig nu iallafall för att använda mig själv som material. Eller iaf som grundidé. Mitt liv. Mitt miserabla, ensamma, trista, knasiga, underbara liv.
Men det är jobbigt. Det rör upp så mycket känslor. Känslor från djupet. Som jag inte ens visste att jag hade. Så nr jag nu sitter här med dator i knät. Tänker tillbaka och låter fingrarna flyga över tangenterna så rinner tårarna i strilar ner för mina kinder.
Är det verkligen bra det här? Är det bra på så sätt att någon verkligen kommer att vilja läsa det? Är det bra för mig att göra det här?
Det kanske är dumt. Men samtidigt har jag ju en historia som vill ut. En historia som jag burit med mig i snart 38 år. Så varför inte.
Blivande författare?
Nu måste jag få skryta igen. Men denna gång är det över min fantastiska äldsta dotter. Hittade gömd bakom köksgardinen denna saga som hon plitat ner med sina flinka små sjuårsfingrar. Hoppas hon inte misstycker att jag publicerar henner alster såhär.
Så här kommer sagan om vänskap:
" Dät var en gång. Ett träd som var jemt lesen. Och bort vid buskarna i ett lite hus bode en liten mus. Dena mus var inte red för notign. Och båda hade iga vener. Och en dag jek musen ut. Då fek musen syn på trädet. Men varför gråter du sa musen. Då sa tredet jag har igen ven. Det har inte jag heler då kan vi bli de. Sa musen varr är mina ostar som jaghade i min korj. Det var en juv sa musen okh den tog morotena okso de va jag sa tredet som ot ostana men vem va de somot moroterna sa musen. De låter ine i bysken vi går och titar de va bara kaninen för jag älskar moroter. Men de jör iget sa musenför jag har fler moroter och ostar hema sa musen. Ska vi leka sa musen ja sa kaninen. Lisa är hma ska vi gå till hene ja sa aljop men vem är Lisa sa tredet och sa jag kan inte gå doso hmtar vi hit hne. Ska ni jöra so för mej. ja du är ju vår ven."
Visst är det fantastiskt bra?! Så stolt mamma.
I melankolins land
Du hejdar mig
"Hoppas jag inte blir kär i dig.
För du är så fel.
Hoppas du inte blir kär i mig.
För då kan jag låta bli.
Sakta sakta närmar vi oss varann
Du hejdar mig då jag rusar,
tar min hand i din.
Jag stannar upp dig
då du far iväg
med min hand, mot ditt hjärta
Hoppas jag blir kär i dig
för du är så rätt fast du är fel.
Hoppas du blir kär i mig,
för att du inte kan låta bli."
A.L
Om det ska vara såhär så tror jag att jag skiter i det! Eller inte...
En oro
visar sig i de spända händerna
som låter naglarna borra sig in i handflatan
Darrande.
Flackande blick
Vill slå någon!
Det fladdrar i magen
kan inte sitta still
vill inte sitta still
orkar inte sitta still
Bara väntar
otåliga frustrerande väntan!
Mer värme
Tänk vad mycket fina människor det finns runt omkring en.
Häromdagen när jag låg sjuk och ynklig i min säng kände jag mig som den mest ensamma i världen. Så fel jag hade.
Jag är inte ensam även om jag bor ensam. Har fullt med underbara presoner i min närhet som bryr sig om mig och visar det.
De ringer, sms:ar, skickar julkort, bjuder hem mig och till och med skickar blombud!
Och visst är det så att julen är den tiden på året som flest människor känner sig ensamma men det måste också vara den tid på året då vi är bäst på att höra av oss till varandra och visa hur mycket vi bryr oss.
Så tack ni fantastiska personer som gör mig, inte till den mest ensamma i världen utan den mest lyckosamma!
Ord som värmer
Jag bara måste få berätta. Eller skryta kanske det är..
Fick höra idag på jobbet från en kollega att de hade suttit och samtalat under kvällsmaten. En av ungdomarna hade frågat vem som bestämde schemat, alltså vilken personal som skulle vara med vilket barn.
Vet inte riktigt vad deras personal hade svarat på det men reaktionen från de två ungdomarna hade blivit..: "Amen åå vad dumt. För vi vill ju alla vara med Marie! Varför kan vi inte få vara det?"
Det värmde så mycket. Jag blev så glad. För det måste väl ändå vara den största komplimangen man kan få. Att de ungdomar man jobbar med tycker om en och vill att man ska jobba med dem. Borde ju vara en självklarhet men det är inte alltid man så tydligt får det uttryckt för sig.
För alla vill väl vara omtyckta. Är det inte så?
Speciellt nu kändes det så skönt och roligt att få höra det. Och att en andra personalen var så storsint och vänlig att framföra det dessutom.
Och visst är det så att man allt för sällan får höra att man är omtyckt. Att man betyder något. Att det man gör gör skillnad.
Har så länge känt mig otillräcklig. Aldrig lyckats svara upp till det som begärts av mig. Inte orkat, inte kunnat, inte vetat hur. Det har bara blivit fel. Otillräckligt.
Men kanske kanske gör jag något rätt då. Någonstans. Det är skönt. För jag gör ju mitt bästa.
Och vet ni. Ni som vill vara med mig. Jag vill vara med er också!
Jag kommer jag kommer
Du vet att så fort du ropar mitt namn
så kommer jag springande
vart jag än är
Du vet att det räcker med ett ord
så har du mig i din hand
hur jag än mår
Du vet du kan fånga mig
göra mig till din
vems jag än är
Du vet att jag väntar
hur länge som helst
vad du än gör
Du vet att så fort du ropar mitt namn
så har du mig där
tätt i din famn
Nu har vi julefrid i vårt hus
Det är ganska mysigt med vintern. Då man sitter innanför köksfönstret och ser ut genom adventsstakens ljus på mörkret utanför.
När man sitter i värmen och är mätt och belåten efter en särdeles lyckad kvällsmat.
När stjärnorna lyser från svart himmel, tindrar sådär fridfullt ner på dig.
Om mindre än två veckor är det julafton. Barnen är så förväntansfulla att de nästan spricker. Det smittar av sig på en annan. Jag vill bädda in mig med tomtar och knäck.
I gårkväll stod jag i köket och strykte yngsta dotterns luciaklänning. Bara det gjorde mig fridfull till sinnet. Att se hennes stolta lycka i ögonen då hon åkte iväg på dagis luciafirande med glitterkrona i det vågia håret. Även om detta var det första året sen de föddes som jag inte var med på lucia på dagis så gjorde det inget. Jag var med iallafall. I tanken.
Jag stannade hemma med hennes magsjuka bror. Vi hade kvalitétstid. Men när vi satt där och åt våran mat, han och jag. La han huvudet i handen och undrade när systrarna skulle komma hem igen. Då hade de varit borta i en halvtimme! Han saknade dem.
Det är fint.
Ja, detta är en tid för mys och gemenskap och jag älskart!
Så mjukt
Tycker om när du tar på mig.
Sådär innnerligt och närvarande.
Med mjuka smekande händer.
Cirklande undersökande händer.
Tycker om det du säger till mig.
Det där speciella
som bara du kan säga.
Som gör mig varm.
Som en varm len fleecefilt
runt mig lindar sig dina ord,
din sköna beröring.
Du rör vid mig
berör mig och stör mig.
Vill att du ska störa
beröra och röra.
Tycker om den mjuka värmen
som du åstadkommer.
Citat
Det är utsidan som ger
insidan dess chans,
men det är insidan som ger
utsidan dess glans!
Snöns vara eller icke vara, det är frågan.
I morgon är det första december och inte en gnutta snö ute.
För min del gör det inget. Inget alls. Man slipper borsta, skrapa och skyffla. Man slipper bli röd om öron och tår.
Elräkningarna är fortfarande humana till priset. och jag slipper rota längst ner i kartongen inne i förrådshörnet efter ett par varmfodrade kängor.
Men om endast fyra veckor är det jul. Och om fyra veckor vill man ha snö. Ett fint pudrigt täcke över sin utomhusmiljö.
Så vill man att det ska ligga där, orört och vitt. Åtminstonde till efter trettonhelgen. Sen kan det få bli vår.
Men barnen. De är inte nöjda alls nu. De förstår inte ens att det är vinter. När de ser en bild på tv där snön ligger tjock och gnistrande ylar de av glädje och längtan.
Vad är det egentligen med snön som är så underbar när man är barn?
Är det att man då vet att julafton snart knackar på dörren? Eller är det att till och med den segaste föräldern blir en hurtbulle och snörar på sig sina gamla hockeyrör, för att slåss på sitt vinglande vis med de andra rödkindade föräldrarna på isbanan?
Eller de härliga kalla dagarna i pulkabacken med chokladfylld termos och trötta lår av knatande upp och ner?
Kanske är det ljuset? För det kan även jag tycka är skönt med snön. Det blir aningens ljusare när den kommer.
Nåja, lite snö kan de väl få då mina små barn. Så kan vi kanske en dag tumla runt i termobyxor och lovikavantar. Slänga oss på rygg med mjuka flingor singlande ner på oss där vi spretar med armar och ben för att göra den där perfekta snöängeln.
Ung kärlek
Jag anade att hon hade en kärlek i sitt liv. Kan inte säga när jag först började märka det. Det kan ha varit när hon började bli så mån om sitt utseende. Hon som sällan brytt sig tidigare.
Så sprang hon ute så ofta. Eller hon sa att hon gjorde det iallafall. Jag har ju ingen aning egentligen. Följde ju inte direkt efter henne då hon gick ut genom dörren.
Hon var så orolig på nätterna med. Vankade av och an. Visste varken ut eller in.
Så när hon kom hem var hon alltid så trött. Bara sov och sov. Och åt. Gud vad hon åt! Ständigt denna hunger.
Det började ju till och med synas på kroppsformerna. Rundade till sig rejält om magen.
Men så idag. Såg jag honom. Där han stod runt hörnet och väntade på henne. Liksom nonchalant, som om han inte brydde sig egentligen om hon skulle komma eller inte.
Han var grann. Jag förstod varför hon betett sig så underligt. Fullt förståeligt. Och jag unnar henne verkligen det.
Så nu är det upp till mig om jag vill ha uttökning i familjen eller inte. Känns ju lite tidigt måste jag säga. Hon är ju så ung.
Inte ens två år fyllda.
Nej du Olga. Du får nog vänta ett tag till du innan du blir morsa!
Om du lyfter mig så stöttar jag dig
Under dina vingars skydd vill jag vila
hämta andan som flytt
finna ro vid din sida
samla tankar som spridits
vill känna ditt skydd
mot världen
mot det som vill mig illa
som ingen annan kan skydda mot
låt dina vingar få lyfta mig
så jag slipper känna
det som inte längre finns
låt mig få komma dig nära
så som du kommer till mig
vill bara famna dig varsamt
som ingen gjort förut
Vill bara vara
den som får dig le
den enda i världen
så som du är för mig
säg vart kan du finnas
du med dina vingar
av kärlek och värme?
Man ska aldrig ångra
Du hade väl aldrig räknat med
att du skulle hamna här
Att det var såhär det skulle bli
även om tanken funnits där
Det var inget du planerade för
du bara flöt med
levde det liv som du fått
dig till skänks
Dagarna som avlöste varandra
lyckliga och sorgliga
var ändå dagarna
i ditt liv
Du gör dina val
oundvikliga, frivilliga
eller för allas bästa
men det är dina val
Ibland hamnar du
där du inte trodde
ställs inför svåra val
ångestladdade val
Men det är ändå
dina val
ditt beslut
som leder dig vidare
In på den väg
som blir din framtid
sorgliga, lyckliga framtid
Ditt liv
Små pojkar och vuxna män
Attityd, rädsla som byts i tuffhet.
Kravrädsla som går till överdrift.
Ovilja att anpassa, ovilja till förändring.
En bestämd känsla
av otillgänglighet
Som en mur runt känslor
Ostabil förmåga till att visa
yttra, tala om
Den där förmågan de ändå har
att skilja så på saker
skilja på närhet och kärlek
När får de den?
Är det något vi lär dem
eller finns det i generna?
