Hej :)


Nu flyttar jag!
Glädje!

Midsommar i vargars lag del 1.

Midsommar i vargars lag
han vill men kan inte sova...
Hungern river hans vargabuk,
o det är kallt i hans stova...
Du varg. Du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig...
Vargen ylar i nattens skog,
ylar av hunger och klagan...
Men jag ska ge'n en grisasvans...
sånt passar i vargamagar
Du varg. Du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig...
Sov mitt barn i bädden hos mor,
låt vargen yla i natten...
Men jag ska ge'n en hönsaskank,
om ingen annan har tatt 'en...
du varg, du varg kom inte hit, ungen min får du aldrig.
ungen min får du aldrig...."
Read more: http://artists.letssingit.com/astrid-lindgren-lyrics-vargasangen-3rk54ts#ixzz1yhORsori
LetsSingIt - Your favorite Music Community

Fria dagar

Semester. Ja tack!
Längtar, å vad jag längtar.
Tittade tillbaka häromdagen på lite gamla inlägg jag har gjort här. Ett handlade om min kommande semester, ett annat år.
Det här året ser det lite annorlunda ut. Det året hade jag en lååång lista på en himla massa grejer som skulle hinnas med på semestern.
Inte i år. I år har jag inte en enda måste-göra-grej. Det är väldigt skönt.
Det är nästan så jag är lite orolig för att jag kommer få för mycket ledig tid. Men hur skönt är inte det? Hur ofta känner man så?
Naturligtvis har jag lite idéer på vad jag och barnen ska göra. Lite dagsutflykter, mycket bad och mycket ta dagen som den kommer.
Hur mina barnfria dagar kommer se ut, det återstår att se. Det är skönt att inte planera så mycket, att känna att fyra veckor kommer vara fria! Fria till att fylla med vad man vill och har lust med.
Jag längtar till semestern!
Tilly i mitt hjärta
Idag föll jag direkt! Igår började jag falla...
Så finns det de som det liksom växer fram för. Som tar sig i längden. Som Tilly.
Den anonyma lilla damen, som har hållit sig lite i skymundan. Inte tagit plats, inte utmärkt sig. Varit väldigt anonym.
Men som nu i den mogna åldern av 7 veckor har kommit fram som den vänaste lilla varelsen man kan tänka sig. Som spinner så fort hon får lite uppmärksamhet och som tittar på en med sina oskyldiga blå ögon och dyrkar marken man går på.
Man kan ju inte annat än falla!

Besvärligt

Jag har en dröm.
En dröm om att skriva en bok.
Men det är så svårt. Så svårt att, inte hitta orden men att få till en levande berättelse som fångar och håller kvar en läsare.
Det är så svårt att hålla historien flytande. Att ta sig tiden till att skriva. Låta ideérna få liv.
Jag har gjort tre försök till att börja med en bok. Jag har kommit tre kapitel på alla tre försöken. Sen tar det bara tvärstopp.
När jag skriver mina blogginlägg bara flyter orden ur mina fingrar. Det går så lätt. Utan minsta ansträngning. Skriver det som ploppar upp i mitt huvuvd. Ibland har inte ens orden landat där innan utan kommer direkt ur mina fingrar.
Men med en bok är det en helt annan sak. Där ska en historia ha en början, en mitt och ett slut. Där ska texten som skrivs följa ett bestämt mönster. Gå mot slutet. Det är svårt.
Kanske får jag helt enkelt skriva som jag brukar göra. Små korta historier och sen väva ihop dem på slutet. Väva ihop dem till en hel lång historia.
Man ska ju som författare hitta sitt eget sättt att skriva på. Kanske är det mitt sätt. Jag provar så får vi se vart det landar.
Det bästa




Den största gåvan man kan få är ens barn.
Det är alla överens om.
Vad är den näst största?
Ett jobb man trivs med? Ett bra boende som man trivs i? Att man har de saker man vill ha? Att man klarar sig ekonomiskt?
Eller är den näst största gåvan kanske människorna i ditt liv? För alla de andra sakerna är väl ingen gåva, de har du ju jobbat dig till själv. Slitit dig till, mer eller mindre.
Det kan man ju i och för sig säga att man i vissa fall även gjort med barnen.;) Men de är ändå ett fantastiskt under att de blivit till. Och kommit just till mig.
Kanske är den näst största gåvan, efter barnen då, de andra människorna som finns i ditt liv. Din älskade, tänk bara hur himla svårt det är att träffa någon som man kommer att älska och som älskar dig tillbaka. Tänk vilken gåva att just du har fått honom/henne att vara en del i ditt liv.
Dina vänner. Att de personerna som du kallar dina vänner har funnit sin väg in i ditt liv och förhoppningsvis blir kvar där med. Det är en gåva om någon.
Så att barnen är den största gåvan i ens liv, det är alla rörande överens om. Den näst största då? Vilken är din näst största, eller för er som inte har barn, den största?
En dag bland andra

Vissa dagar får man veta att man lever. Vissa dagar mer än andra. Då pumpar adrenalinet ut i kroppen och sätter fart på hela ditt system.
Då får självkänslan sig en knäck, ens egen förträfflighet nertryckt i skosulorna. Man känner sig maktlös, värdelös och inte alls så där bra som man trodde man var.
Vissa dagar är väldigt bra på att få ner en på jorden igen. Knäppa en lite på näsan och tala om för en att: " Haha, du kan minsann också göra fel! Du är inte heller världsbäst på allt!"
Det är tur att dessa dagar kommer ibland. För vem vill vara den som går med näsan i vädret för jämnan, den som besserwissar sig fram längs vägen?
Ja, inte jag iallafall.
Men lite tur är det att dessa dagar är få och kommer med väldigt långa mellanrum;)
Ordets makt
Kan man ta hur mycket skit som helst? Ja jag kan.
I alla fall av någon som jag tycker om.
Men om det händer gång på gång?
Om man upprepade gånger får känslan av otillräcklighet, av att man inte duger som man är.
Vad händer då?
Man krymper. Sätter upp en mur för sina känslor. Kapslar in dem där de inte längre gör ont.
Så för varje gång så ökar avståndet mer och mer. Tills det en dag är så stort att man inte hittar tillbaka.
Kanske tror personerna/personen i fråga att det är okej bara för att man inget säger. Att det inte känns eller att man inte bryr sig.
Å så de bedrar sig. Det känns som brännande eld, som sticket av hundra getingar och det känns som hjärtat ska brista.
För ingen vill väl vara illa omtyckt eller att ens handlingar ska förkastas som odugliga?
Jag vet att alla inte tänker som jag. Att alla inte tänker på att ord som sägs och skrivs sårar. Att ord gör mer ont än handlingar.
Om det sen är orättvist dömt i ens ögon känns det ändå värre. Det var inte så jag uppfattade det. Men du. Kan vi prata om det? Om man vet med sig att man har gjort något fel så kan man be om ursäkt eller förlåtelse. Men om man aldrig får veta, hur gör man då?
Var och ens upplevelse är den egens och det kan ingen ta ifrån den. Men var försiktiga med era ord och tänk på att ett sagt ord aldrig kan tas tillbaka. Lika så det skrivna ordets makt. Använd det med förstånd och klokhet. För även ett skrivet ord är oåterkalligt så fort det är läst.
Det man skriver med ilskans penna är det något man kan stå för om en vecka, ett år, för ett helt liv? För det är det som händer. Kan hända. Det man säger kan ligga kvar hos andra för all tid. Om det vill sig illa. Kanske kan det förlåtas, glömmas, hamna i skymundan för nya ord, nya händelser men det finns kvar där, sagt.
Så hur mycket skit kan man ta? Vad glömmer man och vad finns kvar som ett sår? Hur mycket förlåter man? Vad förlåter man?
Jag kan ta mycket och jag förlåter mycket men för den delen så finns såren där. Oron för att det kommer hända igen. Jag är rädd om mitt hjärta och jag skyddar det med min tankes makt.
I väntan på dig

I väntan på dig
ska jag ta hand om mig själv
ta vara på de fina stunderna
Bevara lyckan i mitt hjärta
av all kärlek jag känner
då jag kramar mina barn
I väntan på dig
ska jag leva mitt liv
som jag vill
Andas då jag behöver luft
äta då jag är hungrig
sova när jag är trött
I väntan på dig
ska jag njuta av tystnaden
då den kommer
Ska jag bre ut mig så mycket jag vill
strunta i att bära ut soporna
raka benen endast sommartid
I väntan på dig
ska jag somna vissa kvällar
med tårar på min kind
Krypa ihop som en boll
famna mig själv
för att känna armar om mig
I väntan på dig
ber jag ingen om lov
att göra vad jag vill
Ska jag känna ensamheten
som ett uthärdligt straff
och en skön välsignelse

Den ständiga jakten
Jag tror inte på evig kärlek
men jag hoppas på den
Att när den rätte dimper in i mitt liv
kommer allt att falla på plats
Vet att det är fånigt
att tänka så
Att det är jag själv och ingen annan
som styr vart mitt liv tar vägen
Men det vore så underbart
att någon gång få känna
att man hamnat rätt
Kanske gör man det en aning varje
gång man blir nyförälskad
Kanske är det en illusion
som skingras så fort vardagen kommer in
Men för varje år som går
så lär jag känna mig själv lite mer
För varje år som går
så lär jag mig lite mer om vad jag vill ha
Jag tror inte på evig kärlek
men längtan efter den kommer aldrig dö
Sol inne sol i sinne?

Det är vår. Vår utan utropstecken.
Jag älskar verkligen våren. Men ändå mår jag dåligt på våren. Varför?
Med våren kommer värmen, ljuset. Å det lenande läkande ljuset.
Med våren kommer ork. Eller nej...inte för mig. För mig kommer mattheten.
Våren ställer krav. Krav på att man ska vara glad, nykär och lycklig. Våren ställer krav på nya skor, jackor,cyklar och semesterbokade stugor.
Våren visar ditt bleka vinteransikte i alldeles för skarpt ljus. Visar dina hårutväxter och dina bylsiga vinterkläder som vill bytas ut mot skira tunikor och fräscha tajts som inte har blekts till smutsgrått av för många tvättar.
Våren ställer krav på fysisk aktivitet så som långa härliga skogspromenader till småfåglarnas symfonier.
Men jag älskar våren! Ljuset, de smekande vindarna när du sitter i lä vid husknuten med kaffekoppen i handen och tittar på dina sprittande ungar som famnar hela världen med sina utan-overalls-klädda-armar!
De små söta snödropparna som försiktigt sticker upp sina blyga små knoppar ur den geggiga jorden. De skarpt gula tussilagona som sprider sin glans bland avgasfyllda diken längs motorvägen.
De kvittrande småfåglarna och skränande kajorna som sloss om de bästa pinnarna till bobygget.
Men jag blir så jädra deppig av våren. Måste vara ¨så att tungsinnet som ligger där på lur lägger in sin sista kraft på att vinna över ditt soliga sinne inför sommaren.
För jag vet ju att vi har en låång tid av ljus framför oss. Och jag vet att det soliga sinnet kommer vinna. Det gör det alltid!
Hungerspelen

Tomt tal

Ibland blir jag bara så trött på min egen röst. Ibland bara pratar jag för mycket. Pratar en massa dynga. Onödigt ogenomtänkt svammel.
När jag har pratat sådär mycket så kommer jag ju liksom inte ihåg vad jag pratade om. Det är jobbigt. Jag vill ju analysera i efterhand vad som sades.
Men eftersom jag sa så mycket så minns jag inte exakt vad jag sa. Dumt.
Ofta tänker jag efter väldigt noga innan vad jag vill få sagt. Speciellt viktiga saker. Men det är en sak att tänka hur man ska säga och en annan att verkligen göra det.
Det som såg så bra ut på papperet och som lät så bra innan kommer bara ut som en rörig röra. Oförståeligt och geggigt.
Gillart inte. Ungefär som nu. Någon som begriper vad jag menar nu?
Det värsta är att det inte går att ta tillbaka saker som sagts. Det är liksom gjort. Oåterkalleligt. För alltid.
Men om det var en rörig gegga så borde inte ens de som fick lyssna på det komma ihåg vad jag sa. Fast om jag tänker så så känns det ändå värre.
För tanken med att säga vissa saker är ju att det ska göra intryck. Lämna spår efter sig, en tanke som slår rot. Få någon annan att tänka till. Förstå min tanke.
Jag lyckades inget vidare idag.
Nej. Ibland är det sant. Tala är silver men tiga är guld.
Sova över

Varför är det alltid mycket bättre och sova i någon annans säng när man är barn?
När man blir vuxen kan man knappt inte sova i någon annan säng än sin egen, om ens den vissa nätter.
Mina kära små vill alltid "sova över" hos något av sina syskon. Till och med förut då tjejerna delade rum. Det enda som skilde dem åt var en öppen hylla. De såg varandra, hörde varandra och kunde till och med röra vid varandra. Men ändå skulle de tvunget sova i samma säng!
Det fick de. Iallafall på helgen. Det tar liksom aningens längre tid för dem att somna då de "sover över".
Man kan ju tycka att det skulle vara skönt att få vara lite själv ett tag då man har två intensiva syskon. Men nej då.
Jag tycker det är skönt att sova själv. Få bre ut sig precis som man vill. Ingen som stör. Snarkar eller har sig.
Ingen som tar på en när man inte vill. Ingen som tar täcket av en och snor den skönaste kudden.
Men
Jag tycker inte om att gå och lägga mig själv. Det är tråkigt, ensamt och lite ledsamt.
Skulle vara mysigt med någons varma kropp bredvid att värma de kalla fötterna och händerna på. Skönt med någons smekande händer i håret och över ryggen.
Det skulle vara mysigt att ligga och småprata lite innan man blir så sömnig så man somnar mitt i en mening.
Ja det och lite till saknar jag.
Så jag förstår de små. Det är mysigt att "sova över".
Ungar å ungar

Nu har barnen varit hos farmor och farfar i...snart 5 dagar. Jag längtar ihjäl mig efter dem.
Men när de är hos sin pappa och då är de ändå där i 6 dagar utan att jag träffar dem något, så längtar jag inte alls på samma sätt.
Klart jag saknar dem då med men inte som så här. När jag pratar med dem på telefon så låter de så himla långt borta. De låter glada. Det är inte det. De är bara långt bort.
De bubblar av entusiasm över allt de får göra och allt de är med om. Det är härligt att höra på dem.
Kanske är det att de egentligen skulle ha varit här hos mig nu. Och när de kommer hem så ska de direkt till pappa. Jag kommer inte träffa dem på nästan två veckor.
Ja, jag vet. Tiden kommer gå så fort. För jag har ju en del och styra med här. Men ändå. Jag längtar!
Luktar på deras kuddar och klappar fånigt deras tröjor när jag viker tvätten. Pratar med katterna och bedyrar dem min kärlek. Har ju ingen annan att göra det till nu. Låter till och med den ena katten snutta på mina fingrar, fast jag avskyr det. Det är ju synd om henne, hon saknar ju också barnen.
Ja, det är märkligt det där med längtan. Och å vad jag längtar efter mina underbara små juveler.
Jag har en egen fjäril

Jag har en fjäril som sitter på samma ställe hela tiden i mitt träd. Det trädet som står precis utanför fönstret.
Fjärilen är gul och grön. Vissa dagar ser den ut att vara på gång att flyga iväg. Som idag, då det blåser hårt och de gråa molnen täcker hela himlen.
Den skakar, darrar och sliter i ståltrådarna som håller den kvar på grenen som den sitter på.
Så efter en stund då vinden mojnar lugnar den sig. Resignerar. Det är ingen idé. Den sitter där den sitter. Fasthållen av tunna men starka trådar.
Så skådar den ut över det som är dens värld. Utsikten är ju rätt okej ändå. Den får andas frisk luft, känna vinden under sina vingar, känna doften av världen runt omkring.
Ibland får den besök av andra vackra fjärilar som landar där för en paus på sin färd genom livet. De berättar sina historier för den så fladdrar de vidare. Mot nya äventyr.
Min fjäril, den vackraste av dem alla. Tittar efter dem med längtan i sin blick. Väntar på en ny blåsig dag. Då vindarna kanske är tillräckligt starka för att hjälpa henne loss. Väntar med förväntan och rädsla.
Sörjer de tårar som aldrig faller

När du tittar på mig
med ögon blanka av de tårar
du aldrig gråter
med armarna som aldrig famnar
hårt lindade om varandra
som ett streck den mun som
aldrig säger det jag vill höra
När du tittar på mig med ögon
blanka av de tårar
du aldrig kommer att gråta
kan jag inget annat än
känna maktlöshet
för att du är du
och jag är jag
och det som en gång var vi två
inte längre finns