Mardröm
Vaknade mitt i natten med skenande puls och gråten i halsen. Det som väckt mig var så verkligt att jag genast var tvungen att gå upp och kolla alla barnens sängar så att de låg kvar där i. Det är inte första gången jag gör det men det är första gången jag gör det av denna orsak. Läskigt värre! Men naturligtvis sussade alla fyra så sött så. Kollade att dörren var låst och att det inte var full snöstorm ute. Allt var som det skulle en mörk Oktobernatt som denna. Men känslan fanns kvar. Känslan av panik.
I drömmen, för det var en dröm skulle min stora tjeja gå till grannpojken och leka. Hon brukar göra det. Deras trädgård gränsar till våran, endast en liten träbro över en ännu mindre bäck skiljer oss åt. Hon traskar glatt iväg och jag vinkar hej då genom hallfönstret. Efter en stund slår det mig att det faktiskt är mörkt ute och en halv meter snö för den lilla stumpan att gå i. Dessutom verkar det blåsa upp till storm. Dumma mig, det är klart jag måste följa henne! Av någon märklig anledning (brukar vara så i drömmar) måste jag ta med mig lill-stumpan då jag går efter den stora tjejen. Bäddar in henne i ett täcke (?) och springer iväg. När jag kommer till våran garage-uppfart får jag se det fruktansvärda! Inte mindre än sju blodtörstiga vargar har omringat min äldsta dotter som skräcklslaget har stannat upp och bara skriker det värsta hon kan.
Nu kommer det här klassiska mardrömscenariot. Jag springer det fortaste jag kan fram till henne med min andra dotter på armen i en halvmeter snödjup, fångar upp den andra dottern på axeln och fortsätter springa. Men det går såååå sakta! Jag kommer ingenstans, jag sitter fast i marken praktiskt taget. Efter en livstid kommer jag äntligen fram till grannens trapp och vältrar mig in genom dörren. Räddade! Trodde jag ja! Nu måste jag ju få alla (grannarna hade för övrigt släkträff) att inse vilken fara som ruvar i deras trädgård. Ingen tror på mig. Dumma, dumma mamman i huset måste gå ut och kolla för säkerhets skull, med sitt äldsta barn med sig naturligtvis. Så börjar jakten om, fast nu ska jag rädda dem istället.
Det märkligaste med hela drömmen var att jag hela tiden var väldigt noga med att påpeka att det faktiskt var hela sju vargar som var där ute i trädgården. Och att alla vägrade tro på mig att det var sant.
Jobbigt läge.
Så här i efterhand och dagsljus kan ju drömmen te sig en aning fåning, inte sant? Men mitt i natten men vinden vinande runt stugknuten var det riktigt otäckt.
Det som var bra med drömmen var att jag resten av natten låg väldigt väldigt nära min sovande man!
