Spår
Dom hade en grön volvo. En smutsgrön 145:a. Jag glömmer den aldrig, kanske för att jag har den på ett fotografi.
Samma dag som skolavslutningen kom de för att hämta mig. Hon gav inget varmt och kärvänligt intryck. Jag var tyst och rädd för det som komma skulle. Det var åter dags att finna sig till rätta i ett nytt hem, lära känna nya människor och anpassa sig till nya människor.
Lite av ett äventyr men också väldigt skrämmande.
Saga var hennes namn, det var ett vackert namn på en som var långt ifrån vacker. Varken i sitt uttryck eller i sin själ.
De månaderna i hennes hem har satt sina oförglömliga spår och mycket av det som jag nu bearbetar hände där, inte allt men väldigt mycket.
Jag var ändå den som klarade sig undan bäst, jag var den "nya" flickan.
Fortfarande ryser jag när jag ser en Volvo 145:a.
