Bestående men
Mitt första minne i livet är en vit, stickad tröja med polokrage. Jag hatade den. Den kliade och var hemsk. Det gick knappt att få den av sig och när man väl fick det så låg håret som en statisk hjälm runt huvudet.
Tror jag hade ett par matchande pantalonger till. Lika kliande de.
Tänk vad man utsätter sina barn för. Jag var två år, helt otroligt att det är just en sådan sak man minns. Så tänk er för innan ni tvingar på era barn kläder de inte vill ha. Det kan bli deras första minne från sitt liv!
Hatar fortfarande polotröjor och material man blir statisk av.
Vinst och förlust
Under de efterkommande åren hände det mycket och gör så fortfarande. Det stämmer så bra att åren mellan 25- 35 är de mest händelserika åren i ens liv.
Stora livshändelser, som att bli förälder, mista föräldrar och vara nära döden är något av det jag varit med om under dessa år.
Jag hade då börjat min nattjänst och trivdes rätt okej. Men nattjobb var inte min grej. Jag fick snabbt en tillsvidaretjänst och i dagens samhälle tackar man inte nej till det.
Jag och min pojkvän började prata om att flytta ihop. Stort skulle vi ha, "för en egen vrå var ett måste", som han uttryckte det.
Vi började leta hus.
Vi hittade ett hus, så nära man kunde komma DET huset. Vi köpte ett hus och huxflux hade vi blivit sambos.
Efter ett år blev vi med barn. Väldigt planerat.
Samma år skulle min son fylla 6 år. Förutom att han började bli en stor pojke innebar det också att det dubbla boendet inte längre skulle vara möjligt. Skoltiden närmade sig och vi var tvungna att välja en hemkommun.
Ångest, ont i magen, oro, stödsamtal, samarbetssamtal, advokatmöten, boendeutredning, umgängesavtal, stämningsansökan, muntlig förberedelse, tingsrättsförhandlingar,
beslut, sorg och förlust kantade nu vår väg fram till den dag domen kom.
Linköpings Tingsrätt beslutar i ett sk. Interimistiskt beslut 2004-06-08 enligt följande:
" ....Då det inte framkommit något i utredningarna som pekar på annat än att båda föräldrarna är lämpliga som boendeföräldrar beslutar tingsrätten med hänsyn till barnets bästa att Max------ ska bo tillsammans med sin pappa-----på grund av den kontinuitet i uppväxten och omgivningen som finns i Motala."
Efter inrådan av min advokat bestämmer jag mig för att inte överklaga detta beslut, då det är ytterst ovanligt att ett interimistiskt beslut ändras efter en överklagan. Detta skulle bara medföra en långdragen process med smutskastning och känslomässigt uttömmande förhandlingar.
Så, 2004-07-20 kommer då domen." Max skall stadigvarande bo hos sin far, men därvid erhålla ett regelbundet umgänge med modern enligt det umgängesavtal som skrivits."
Samtidigt som detta skedde födde jag min dotter.
I hela mitt liv kommer jag bära med mig skuldkänslan av att ha fått ett barn till priset av ett annat.
Den son jag burit under mitt hjärta, fött, tagit hand om och älskat från den dag han kom till mig skulle jag nu få träffa på begränsad tid.
Jag skulle inte kunna följa honom till skolan tidiga mornar, tjata på honom att göra läxor, tvätta hans gympakläder och mycket mycket mer.
Visst, det fanns telefon och visst han var här hos oss. Men på besök.
Jag hade ett litet nyfött flickebarn att ta hand om så några sammanbrott fanns inte tid till, annars hade jag nog krupit ner under täcket och aldrig mer tittat fram.
Priset att följa sitt hjärta var dyrt. Så gott som varje dag frågar jag mig: - Var det värt det?
Men Max, om du läser det här,
Inga avstånd i världen kan skilja oss åt. Ingen tid, ingen tystnad och ingen annan människa.
I mina tankar, i mitt hjärta finns du alltid. Varje minut och sekund saknar jag dig då du inte är nära och varje gång jag har dig här hos mig lägger jag ännu ett minne, ännu en doft och ännu ett ord du sagt till samlingen att ta fram då du inte är här.
"Dig ska jag älska varendaste dag.
Så länge jag lever mitt allt ska du va´."
Så fortsätter vi min resa..
Det kom en räddande ängel in mitt liv! Namnet den bar var Halltorp.
Jag hade redan då jag började söka mig åt mina hemtrakter ringt på ett jobb på detta boende. Verksamhetschefen som var då visade ett väldigt stort intresse för mig men jag tackade nej.
Nu då jag satt i sjön så att säga, i en stad utan jobb och med en liten son att försörja osv. ringde jag i min desperation upp chefen för boendet igen.
Som tur var hade hon en tjänst på lut åt mig! Kanske inte den mest perfekta men ändock. Hoppade in med supersnabb varsel på en provanställning som natt arbetare.
Jag, som är den mest kvällströtta personen på denna sidan solen! Men vad gör man inte som desperat?
Så började jag min karriär på Halltorp. Och jag är där ännu, hemska tanke. Firar snart tio år.
Intensivt
Så började tiden som jag kallar "Dimtiden". Allt hände i en rasande fart. Jag som är en tänkare i stora mått stängde av hjärnan under denna tid och flöt bara med. In i dimman brukar det sägas när man tar sig en bläcka och festar till ordentligt.
Denna tid var ingen fest och defintivt ingen lek heller. Det var överlevnad.
Jag tog tjänstledigt från min fasta tjänst i Motala kommun, fick ett vikariat som personlig assistent i Örebro, skaffade en liten tvåa på norr.
Ordnade barnomsorg varannan vecka sonen var hos mig. Dagmamma, blev det av hänsyn till det lilla antalet barn och kontinuiteten det skulle bli med en och samma person. Sonen skulle ju få ha dubbel barnomsorg. Dagis pappaveckorna och dagmamma mammaveckorna.
Tänk vad man utsätter sina små för?
Han var då fyllda tre år.
Samarbetet mellan pappan och mig fungerade nu bra. Han var väl inte överförtjust i att jag flyttade till en annan kommun men motsa sig det inte heller.
Min nuvarande pojkvän stöttade mig så gott han kunde och det började kännas att det nog var på allvar.
Så, satt jag då i en nygammal stad, i en tvåa mitt i stan, blä. Min kära son anpassade sig igen till en ny miljö och det funkade okej.
Rätt som det var ringde de från mitt nya jobb som jag ännu inte hunnit börja på och meddelade att "Tyvärr, har brukaren valt att ta sina personliga assistenter från en annan instans."
Chock!!
Det var mitt i sommaren och jag hade inget jobb.
Eftersom jag var tjänstledig från mitt jobb i Motala kunde jag ju inte ens anmäla mig på arbetsförmedlingen.
Alternativet vara att häva tjänstledigheten och börja pendla. Kul, 12 mil enkel resa.
Flytt
När jag var 26 år hade jag hunnit med att flytta 12 gånger. Jag hade bott i allt från mitt i centrala Stockholm till mörkaste skogarna i Småland. Jag hade bott i ett minimalt rum med dusch i mina arbetsgivares flygelbyggnad till eget hus. Men när jag flyttade från min sons pappa och vårat gemensamma hus blev det en rymlig trea med stor balkong i samma kvarter.
Kunde ha blivit så bra. Sonen kunde cykla på trehjulingen till pappa och jag bara knallade förbi den veckan han var där när längtan blev för stor. Det var nära till dagis och barnvänligt område.
Ett halvår gick det. Det var för dyrt och för nära.
När man genomgått en separation efter flera års olyckligt förhållande behöver man andrum. Få vara ifred.
Med mitt kontrollbehov och hans svartsjuka var det upplagt för problem med våra närliggande hem.
Jag flyttade igen.
Denna gång hyrde jag ett litet hus strax utanför stan. Nu var jag tillbaka på landet. Vi trivdes väl okej där sonen och jag. Trots sunkigt badrum, svindyr uppvärmnngskostnad, igenvuxen trädgård och isoleringen från andra människor.
Jag var väldigt ensam denna tid.
De veckor Max var hos sin pappa jobbade jag så mycket jag bara kunde för att tiden skulle gå fort.
Så nu satt jag själv i en stad jag inte hade någon egen anknytning till. I ett hus jag hade valt i en stressad ohållbar situation.
Jag hade jobb, det var ju positivt. Jag hade en fördetta svärmor som försökte hjälpa så gott hon kunde utan att trampa någon på tårna, jag hade en betald barnvakt de gånger mitt jobb krockade med stängt Dagis och jag hade en släkting till mitt ex som var till ovärderlig hjälp.
Men jag hade inga vänner. Ingen hemkänsla.
Jag återvände hem.
Nu snart 11 år efter har min flyttningssumma kommit upp i 16 gånger.
Vad kan denna rotlöshet stå för? Är det normalt att flytta på sig så här?
Är det bra eller dåligt?
Nu har jag iallafall bott i mitt nuvarande hem i snart 9 år. Det är tamigtusan rekord.
Förhoppningsvis kommer jag att bo här ett tag till.
Det här är ett hem och jag älskar det. Läget är toppen, grannarna är super, ungarna kan leka fritt ute på våran gigantiska tomt och naturen är nära.
Kanske har mina rötter fått börja gro igen.
Ljuva ungdom
Jag hoppade visst över några år i min livsberättelse...
Åren mittemellan tonåring och mamma.
Tänk, på den tiden var man smal, rynkfri och hade så platt mage så den nästan gick inåt istället. Men drog man nytta av det? Nej då. Jag satt hemma på min kammare och läste böcker, böcker och ännu mer böcker.
Visst jag hade väl en och annan pojkvän men någon partybrud var jag då verkligen inte. Jag var mer liksom grannflickan i huset bredvid;)
Efter gymnasiet ville jag flytta hemifrån, det var dags. Jag jobbade lite extra på dagis och passade på att ta körkort. Sen såg jag min chans och tog ett jobb som barnflicka i Stockholm. En rätt smidig väg att flytta hemifrån på.
Man kan ju tycka att en lantistjej som jag skulle drabbas som av en stormvind av storstaden. Jag tog det rätt coolt. Är ju ganska svårimpad överlag.
Jag fick en kompis snabbt, den vuxna dottern i familjen jag jobbade åt och hon gjorde sitt bästa för att inviga mig i storstadens alla nöjen. Hon lyckades väl sådär.
Efter nästan två år hade jag tröttnat på Stockholms anonymitet och statushets och återvände till Nerike och familj och vänner. Det kan vara ett ensamt liv i landets persontätaste stad.
En erfarenhet jag absolut inte skulle vilja vara utan men inget jag längtar tillbaka till.
Nu började min såkallade partyera! Nu drog jag nytta av mina mörka ögon och min slanka kropp som av ofrivillig svält nått den beundransvärda vikten av 47kg!
Jag och min vapendragare, kära Vican festade, fnittrade, spelade Trivial Persuit, drack Öl och grillade så fort vi var lediga och ekonomin tillät ( eller kanske ändå, därav den ofrivilliga viktnedgången, mat var inget man prioriterade).
Vi hade kul denna heta sommar!
Och så vidare..
Jag fick en son! En alldeles perfekt son, så vacker och han var min. Jag var 24 år då han föddes. Jag hade väntat i en evighet på honom.
Nu hade jag då äntligen den där familjen jag längtat efter. Jag hade en sambo, ett eget hus och ett barn. Till och med två katter.
Men jag var inte lycklig.
I min iver att få allt det där, hade jag för bråttom för att stanna upp och känna efter vad jag egentligen kände för mannen jag bildade familj med.
Inom ett år efter min sons födelse insåg jag att det inte skulle fungera att hålla ihop den där kärnfamiljen. Vi var så olika och förälskelsen jag kände i början blev aldrig till något mer.
När mitt barn var 1½ år flyttade jag till en egen lägenhet. Helt plötsligt skulle min son som var mitt allt, bara bo hos mig halva sin tid. Jag skulle vara tvungen att släppa kontrollen, lämna över ansvaret på det mest värdefulla jag hade och klara av att stå vid sidan av.
Kanske skulle jag ha gjort ett annat val idag, kanske inte. Är en lycklig mamma på halvtid bättre än en olycklig på heltid?
Den ensamstående mammans ständigt ångestframkallande frågeställning.
Men på något sätt gick det också, det var bara tvunget att fungera.
Familjen!
När man som jag i hela sitt liv har längtat och saknat en riktig familj är det kanske inte så konstigt att jag redan vid 16 år kände att jag ville ha barn. En egen riktig kärnfamilj. Nästan som en låtsasdröm var det.
Jag såg framför mig i ett rosaskimmer hur jag, den perfekta mamman lekte med mina små rara barn, nästan alltid bebisar och den snygga, romantiska mannen fanns där också, fast någonstans i periferin. För hur ska egentligen den där perfekta pappan vara? Jag hade då inga bra preferenser att relatera till.
Visst min fosterfar är en fantastisk man och jag älskar honom på alla sätt. Men han var ju bonde och född på 1920-talet. Det är ju ett helt annat förhållande mellan man och kvinna nu för tiden i det så kallade jämnställda samhället.
Så när jag då träffade den där mannen eller snarare killen vid fyllda 20 år och han visade intresse och charmade mig bortom mitt förstånd tog jag chansen illa kvickt.
Nu skulle jag äntligen få den där familjen jag drömt om!
Att jag sen besatt det sämsta av självförtroende och led av all dess mindervärdeskomplex gjorde mig ju inte särskilt nogräknad i mitt val av partner. Han var gullig, hade egen lägenhet, bil, jobb och verkade rätt snäll. Dessutom var han ju kär i mig, trodde jag.
Efter en vecka hade jag flyttat från Kumla där jag då bodde till hans hemstad Motala. Jag hade en egen lägenhet, mest för syns skull då jag sov där högst tre gånger.
Efter ett år hade vi köpt ett hus tillsammans och efter lite drygt två år var jag med barn.
Mödrar
Så började då tiden då min barndom skulle bli normal. Visserligen i en annan familj än den jag var född till, men i en vanlig familj. Med vanliga förhållanden till varandra, sunda värderingar och så pass mycket kärlek och värme som behövdes för att jag skulle bli trygg.
Även om en uppväxt med andra föräldrar än biologiska aldrig riktigt kan bli som på riktigt så försökte mina fosterföräldrar så gott de kunde.
I mina svartaste stunder i tonårens ångestfulla kval hatade jag att jag inte fick ha det som mina vänner. En mamma och en pappa som älskade dem mer än livet självt och ett retsamt småsyskon som ständigt var närvarande.
Men när jag fick välja att bo hos min riktiga mamma eller stanna i mitt fosterhem valde jag tryggheten framför blodet. Jag stannade i fosterhemmet tills jag skaffade mitt första jobb och flyttade till eget boende.
Min biologiska mamma var inte en mamma som andra. Min mamma fick man vara förälder till själv. Min pappa, den ständigt frånvarande är/var av en alldeles egen sort.
Nu är min mamma borta och min pappa ligger i en säng och minns bara saker som skedde för 60 år sedan och även det med kraftiga reduceringar och ändringar som sker i hans gravt dementa hjärna.
Men på något sätt så har jag ändå vid snart fyllda 37 år förlikat mig med att de ändå var mina föräldrar. Man kan aldrig välja vem man ska födas av men man kan vara tacksam för att de ändå en gång i tiden fattade beslutet att föda en.
När jag nu tänker på min mamma som i så mycket var ett barn så känner jag en stor ömhet och en förståelse att det blev som det blev.
Sen sörjer jag naturligtvis att jag aldrig hann prata ordentligt med henne. Men så känner nog de flesta vars anhöriga hastigt rycks ifrån dem.
Min kära fostermor har nu också lämnat oss. Det går nästan inte en hel dag utan att jag tänker på henne.
Tryggheten i mitt liv.
Det är en stor omvälmning då man inser att det ligger helt på en själv att skapa den där tryggheten. Att nu är det jag som ska vara den för mina barn.
Jag har de senaste 4 åren, då jag förlorat båda mina mödrar gått igenom en stor livskris.
Men med hjälp av min familj, goda vänner, en meningsfull vardag, återkommande kuratorsamtal, medicin och skrivandet, så har det gått.
En annan far
I hans hem fanns många kassa-apparater. Han sparade på sådana. Han sparade på mycket annat också.
Det var svårt att hitta någonstans att sitta på i hans hem. Ett plats att sova på var helt otänkbart, därför sov vi aldrig där.
Lukten av gamla saker var påträngande och otrevlig. Inte sådär hemtrevlig och mysig som den kan vara hemma hos äldre människor.
Han hade en blå ytterdörr. Jag minns den väl för det var i dörrkarmen till den jag klamrade mig fast då mamma försökte få in mig i lägenheten och stänga dörren om mig.
Han var en främmande människa, han som då var min far.
Få var tillfällena då vi skulle vara under hans ansvar men tillräckligt många för att jag ska minnas den överbelamrade lägenheten med den blåa dörren.
Det var svårt att hitta någonstans att sitta på i hans hem. Ett plats att sova på var helt otänkbart, därför sov vi aldrig där.
Lukten av gamla saker var påträngande och otrevlig. Inte sådär hemtrevlig och mysig som den kan vara hemma hos äldre människor.
Han hade en blå ytterdörr. Jag minns den väl för det var i dörrkarmen till den jag klamrade mig fast då mamma försökte få in mig i lägenheten och stänga dörren om mig.
Han var en främmande människa, han som då var min far.
Få var tillfällena då vi skulle vara under hans ansvar men tillräckligt många för att jag ska minnas den överbelamrade lägenheten med den blåa dörren.
Spår
Dom hade en grön volvo. En smutsgrön 145:a. Jag glömmer den aldrig, kanske för att jag har den på ett fotografi.
Samma dag som skolavslutningen kom de för att hämta mig. Hon gav inget varmt och kärvänligt intryck. Jag var tyst och rädd för det som komma skulle. Det var åter dags att finna sig till rätta i ett nytt hem, lära känna nya människor och anpassa sig till nya människor.
Lite av ett äventyr men också väldigt skrämmande.
Saga var hennes namn, det var ett vackert namn på en som var långt ifrån vacker. Varken i sitt uttryck eller i sin själ.
De månaderna i hennes hem har satt sina oförglömliga spår och mycket av det som jag nu bearbetar hände där, inte allt men väldigt mycket.
Jag var ändå den som klarade sig undan bäst, jag var den "nya" flickan.
Fortfarande ryser jag när jag ser en Volvo 145:a.
Lekar
Där i häcken av höga granar tillbringade jag många av de ljusa sommardagarna. Lekande.
Jag var Indian utanför min hydda av kvistar, sittande på huk rörandes i en gammal kittel med vatten och barr.
Jag var ridskolelärare med ett stall fullt av de finaste hästar. Jag var precis vad jag ville.
Ibland var min bror med men ofta var jag själv.
Varv på varv cyklade jag på min röda DBS. Tog ut svängarna i hörnen och jobbade på med sitsen. Upp ner upp ner. Jag gjorde halt då han sa det och ökade "traven" då jag skulle det. Efter ett tag bytte vi roller. Jag blev läraren och han eleven på sin fina häst. Tänk vad levande fantasin var då vi var barn.
Det var tiden efter flytten. Tiden då jag började känna trygghet. Då mina lekar var till glädje och inte till flykt.
Utflykt
Jag vet inte vad som är mina egna minnen eller vad jag minns bara för att de finns på fotografier.
Det sägs ju att lukter är det som får minnena att komma tillbaka.
Lukten som var i pappas gråa Wolkswagen bubbla är svår att glömma.
Gammal bil, svettig röd nylonklädsel som klistrade sig fast mot baksidan på låren och dammig instrumentpanel med ett sting av bensindoft.
Den luktade varmt och obehagligt.
Runda backspeglar där jag kunde se bilden av mig själv, runda knappar, knarrande gångjärn i dörrarna och bilbälten som bara fanns där för syns skull.
Fast lite känsla av lyx var det att få åka i den till skillnad från de vanliga blåa dragspelsbussarna med sina sladdriga "pling-snören".
Oj, vad blått det blev!
Den blåa färgen är blåare än något annat jag tidigare sett. Den luktar starkt, det sticker i näsan. Högst upp på en konstruktion av staplade pallar och stolar står jag vinglande, rädd och med penseln i handen. -Måla nu! Säger han med uppfodrande röst. Jag drar försiktigt med penseln längs den grårutiga tapeten.
-Såhär, eller? Säger jag och önskar att han ska vara nöjd så att jag får klättra ner från det vingliga tornet.
-Nej, mera. Sen ska vi måla sängen också!
Klockan är fem på morgonen och mamma och pappa ligger i sina sängar och sover tungt. Min försigkomna bror har hittat de bristfälligt gömda målarburkarna under diskbänken. " Vi ska måla hela lägenheten lilla mamma...."
-Såhär, eller? Säger jag och önskar att han ska vara nöjd så att jag får klättra ner från det vingliga tornet.
-Nej, mera. Sen ska vi måla sängen också!
Klockan är fem på morgonen och mamma och pappa ligger i sina sängar och sover tungt. Min försigkomna bror har hittat de bristfälligt gömda målarburkarna under diskbänken. " Vi ska måla hela lägenheten lilla mamma...."
Hildegard
" Det stora huset, en föredetta skola var en fristad. Där fanns frisk luft, plats för lek i den gamla gymnastiksalen och tid för underbart goda måltider bestående av varma smörgåsar med kantarellstuvning på. De serverades i det gästvänliga köket där Bengt med sin piprök och taxen snusande vid sina fötter fullbordade trivseln. Så behaglig var känslan att för ett tag vara en del av denna atmosfär.
Om hösten fylldes trädgården med äpplen i alla dess sorter. Ett sådant överflöd av frukt. Vi plockade, bar, fyllde karton efter kartong och vi åt så mycket vi bara orkade.
Så lycklig jag var då jag var hos dig, Hildegard!"
Om hösten fylldes trädgården med äpplen i alla dess sorter. Ett sådant överflöd av frukt. Vi plockade, bar, fyllde karton efter kartong och vi åt så mycket vi bara orkade.
Så lycklig jag var då jag var hos dig, Hildegard!"
Var det så det gick till eller minns man bara det man vill?
"Asfalten värmer genom de tunna vita sandalerna. Även handen som håller om min är varm.
Jag småskuttar ivrigt trottoaren fram. Det är lite bråttom, tänk om de redan börjat?
Snart hörs sorlet från alla som står i klungor utanför byggnaden. Där någonstans ser jag henne, fröken.
Hon sluter upp vid vår sida och tar över min hand från mammas. Det är dax att gå in.
Året är 1981 och jag är med på min första skolavslutning. Det är här historien börjar. Det är härifrån mina minnen börjar. Tiden innan är bara lösryckta fragment. Korta snabba bilder som flimrar förbi."
Jag småskuttar ivrigt trottoaren fram. Det är lite bråttom, tänk om de redan börjat?
Snart hörs sorlet från alla som står i klungor utanför byggnaden. Där någonstans ser jag henne, fröken.
Hon sluter upp vid vår sida och tar över min hand från mammas. Det är dax att gå in.
Året är 1981 och jag är med på min första skolavslutning. Det är här historien börjar. Det är härifrån mina minnen börjar. Tiden innan är bara lösryckta fragment. Korta snabba bilder som flimrar förbi."
Minnen
" Lukten av gamla kläder känns trygg. Mammas blommiga polyesterklänningar runt om oss där vi sitter ihopkrupna och tysta.
Vi leker, min bror och jag. Vi har vårat alldeles egna gömställe där inne bland kläderna. Där finns också mammas svarta långa päls som är så len att stryka på med händerna och några för små gymnastikskor som är knöliga att sitta på.
Där bakom de rödbruna dubbeldörrarna i teak leker vi oss in i vår fantasivärld.
Det är inte första gången, vi leker ofta i garderoben. I den man låser med nyckel från utsidan."
" Han hade många ideér. Han som är min bror och som var min bundsförvant i den värld vi levde i.
Han retade mig så som syskon gör men han fanns där som förebild, ända tills den dag då jag insåg att jag vuxit om honom."
Vi leker, min bror och jag. Vi har vårat alldeles egna gömställe där inne bland kläderna. Där finns också mammas svarta långa päls som är så len att stryka på med händerna och några för små gymnastikskor som är knöliga att sitta på.
Där bakom de rödbruna dubbeldörrarna i teak leker vi oss in i vår fantasivärld.
Det är inte första gången, vi leker ofta i garderoben. I den man låser med nyckel från utsidan."
" Han hade många ideér. Han som är min bror och som var min bundsförvant i den värld vi levde i.
Han retade mig så som syskon gör men han fanns där som förebild, ända tills den dag då jag insåg att jag vuxit om honom."
