gullspira

Kom på idag att jag ville berätta för dig. Samtidigt slog det mig att jag aldrig mer kommer kunna berätta något för dig. Aldrig någonsin mer. En ganska trivial sak var det jag ville berätta. Jag blev förvånad när jag kom på att det inte gick. Som om tanken liksom inte slagit mig förut. Känslan som varit i mig och som försvann idag var att det var så självklart att bara kunna lyfta luren och säga det jag ville ha sagt.
Du skulle alltid svara.
Genast kom tårarna tillbaka, de som jag kunnat hålla ifrån mig en lång tid nu.

Idag var det bara en mindre viktig sak jag ville ha sagt, som jag ville dela med dig men en annan dag då, när livet är tungt och jag vill höra din röst som tröst?
Vad skulle du ha sagt om du hade svarat? Vilka tröstande ord skulle jag få?