gullspira

Somliga säger att man antingen är en katt-eller hundmänniska. Man kan ju undra vad det krävs för att bli antingen det ena eller det andra.

Om jag skulle hamna i ett av dessa fack så skulle det nog vara katt. Bilden jag har av en sån som gillar hundar mest är definitivt inte en sådan som jag.
Nej, man ska ha pondus och kunna visa vem som bestämmer. Jag har lika mycket pondus som en nattslända som flyger för nära gatlyktan.

(Kanske inte världens bästa liknelse, men det är faktiskt sent...)

Tacka vet jag katter. De behöver ingen, eller de tolererar ingen som försöker uppfostra dem, de är självständiga och tar vad de vill ha. De rastar sig själva, ett stort plus. De är mjuka, varma, blodtryckssänkande coh jag älskar ljudet av deras spinnande.

En del tycker att katter är oberäkneliga och att man inte kan få samma hängivna kärlek från dem som man kan få från en hund och visst kan det vara så. Men för mig räcker det så bra med den tillgivenhet jag får från kissarna. Den största kärleken får jag från mina barn och det är fullt tillräckligt.

Jag tycker faktiskt om hundar också. Små, blida saker som inte skäller, hoppar och bits utan som bara tittar på en med mörka fuktiga ögon och ber om att få lite gos. Jag tycker om andra hundar också,kompisars, i lagom doser.

Men de som säger att katter inte har personlighet de har aldrig haft en relation med en katt. Jag har under min livstid haft mer än 10 katter och alla har haft sin egna unika personlighet.

Och visst är de fina att se på?