gullspira

När man som jag i hela sitt liv har längtat och saknat en riktig familj är det kanske inte så konstigt att jag redan vid 16 år kände att jag ville ha barn. En egen riktig kärnfamilj. Nästan som en låtsasdröm var det.

Jag såg framför mig i ett rosaskimmer hur jag, den perfekta mamman lekte med mina små rara barn, nästan alltid bebisar och den snygga, romantiska mannen fanns där också, fast någonstans i periferin. För hur ska egentligen den där perfekta pappan vara? Jag hade då inga bra preferenser att relatera till.

 Visst min fosterfar är en fantastisk man och jag älskar honom på alla sätt. Men han var ju bonde och född på 1920-talet. Det är ju ett helt annat förhållande mellan man och kvinna nu för tiden i det så kallade jämnställda samhället.

Så när jag då träffade den där mannen eller snarare killen vid fyllda 20 år och han visade intresse och charmade mig bortom mitt förstånd tog jag chansen illa kvickt.

Nu skulle jag äntligen få den där familjen jag drömt om!

Att jag sen besatt det sämsta av självförtroende och led av all dess mindervärdeskomplex gjorde mig ju inte särskilt nogräknad i mitt val av partner. Han var gullig, hade egen lägenhet, bil, jobb och verkade rätt snäll. Dessutom var han ju kär i mig, trodde jag.

Efter en vecka hade jag flyttat från Kumla där jag då bodde till hans hemstad Motala. Jag hade en egen lägenhet, mest för syns skull då jag sov där högst tre gånger.

Efter ett år hade vi köpt ett hus tillsammans och efter lite drygt två år var jag med barn.