gullspira

Under de efterkommande åren hände det mycket och gör så fortfarande. Det stämmer så bra att åren mellan 25- 35 är de mest händelserika åren i ens liv.

Stora livshändelser, som att bli förälder, mista föräldrar och vara nära döden är något av det jag varit med om under dessa år.

Jag hade då börjat min nattjänst och trivdes rätt okej. Men nattjobb var inte min grej. Jag fick snabbt en tillsvidaretjänst och i dagens samhälle tackar man inte nej till det.

Jag och min pojkvän började prata om att flytta ihop. Stort skulle vi ha, "för en egen vrå var ett måste", som han uttryckte det.
Vi började leta hus.

Vi hittade ett hus, så nära man kunde komma DET huset. Vi köpte ett hus och huxflux hade vi blivit sambos.

Efter ett år blev vi med barn. Väldigt planerat.



Samma år skulle min son fylla 6 år. Förutom att han började bli en stor pojke innebar det också att det dubbla boendet inte längre skulle vara möjligt. Skoltiden närmade sig och vi var tvungna att välja en hemkommun.

Ångest, ont i magen, oro, stödsamtal, samarbetssamtal, advokatmöten, boendeutredning, umgängesavtal, stämningsansökan, muntlig förberedelse, tingsrättsförhandlingar,
beslut, sorg och förlust kantade nu vår väg fram till den dag domen kom.

 Linköpings Tingsrätt beslutar i ett sk. Interimistiskt beslut 2004-06-08 enligt följande:

" ....Då det inte framkommit något i utredningarna som pekar på annat än att båda föräldrarna är lämpliga som boendeföräldrar beslutar tingsrätten med hänsyn till barnets bästa att Max------ ska bo tillsammans med sin pappa-----på grund av den kontinuitet i uppväxten och omgivningen som finns i Motala."


 Efter inrådan av min advokat bestämmer jag mig för att inte överklaga detta beslut, då det är ytterst ovanligt att ett interimistiskt beslut ändras efter en överklagan. Detta skulle bara medföra en långdragen process med smutskastning och känslomässigt uttömmande förhandlingar. 

Så, 2004-07-20 kommer då domen." Max skall stadigvarande bo hos sin far, men därvid erhålla ett regelbundet umgänge med modern enligt det umgängesavtal som skrivits."
 
Samtidigt som detta skedde födde jag min dotter.

I hela mitt liv kommer jag bära med mig skuldkänslan av att ha fått ett barn till priset av ett annat.


Den son jag burit under mitt hjärta, fött, tagit hand om och älskat från den dag han kom till mig skulle jag nu få träffa på begränsad tid.

Jag skulle inte kunna följa honom till skolan tidiga mornar, tjata på honom att göra läxor, tvätta hans gympakläder och mycket mycket mer.

Visst, det fanns telefon och visst han var här hos oss. Men på besök.
Jag hade ett litet nyfött flickebarn att ta hand om så några sammanbrott fanns inte tid till, annars hade jag nog krupit ner under täcket och aldrig mer tittat fram.

Priset att följa sitt hjärta var dyrt. Så gott som varje dag frågar jag mig: - Var det värt det?

Men Max, om du läser det här,

Inga avstånd i världen kan skilja oss åt. Ingen tid, ingen tystnad och ingen annan människa.
I mina tankar, i mitt hjärta finns du alltid. Varje minut och sekund saknar jag dig då du inte är nära och varje gång jag har dig här hos mig lägger jag ännu ett minne, ännu en doft och ännu ett ord du sagt till samlingen att ta fram då du inte är här.

"Dig ska jag älska varendaste dag.
Så länge jag lever mitt allt ska du va´."