gullspira

Så började då tiden då min barndom skulle bli normal. Visserligen i en annan familj än den jag var född till, men i en vanlig familj. Med vanliga förhållanden till varandra, sunda värderingar och så pass mycket kärlek och värme som behövdes för att jag skulle bli trygg.

Även om en uppväxt med andra föräldrar än biologiska aldrig riktigt kan bli som på riktigt så försökte mina fosterföräldrar så gott de kunde.

I mina svartaste stunder i tonårens ångestfulla kval hatade jag att jag inte fick ha det som mina vänner. En mamma och en pappa som älskade dem mer än livet självt och ett retsamt småsyskon som ständigt var närvarande.

Men när jag fick välja att bo hos min riktiga mamma eller stanna i mitt fosterhem valde jag tryggheten framför blodet. Jag stannade i fosterhemmet tills jag skaffade mitt första jobb och flyttade till eget boende.

Min biologiska mamma var inte en mamma som andra. Min mamma fick man vara förälder till själv. Min pappa, den ständigt frånvarande är/var av en alldeles egen sort.

Nu är min mamma borta och min pappa ligger i en säng och minns bara saker som skedde för 60 år sedan och även det med kraftiga reduceringar och ändringar som sker i hans gravt dementa hjärna.

Men på något sätt så har jag ändå vid snart fyllda 37 år förlikat mig med att de ändå var mina föräldrar. Man kan aldrig välja vem man ska födas av men man kan vara tacksam för att de ändå en gång i tiden fattade beslutet att föda en.

När jag nu tänker på min mamma som i så mycket var ett barn så känner jag en stor ömhet och en förståelse att det blev som det blev.

Sen sörjer jag naturligtvis att jag aldrig hann prata ordentligt med henne. Men så känner nog de flesta vars anhöriga hastigt rycks ifrån dem.

Min kära fostermor har nu också lämnat oss. Det går nästan inte en hel dag utan att jag tänker på henne.

Tryggheten i mitt liv.

Det är en stor omvälmning då man inser att det ligger helt på en själv att skapa den där tryggheten. Att nu är det jag som ska vara den för mina barn.

Jag har de senaste 4 åren, då jag förlorat båda mina mödrar gått igenom en stor livskris.

Men med hjälp av min familj, goda vänner, en meningsfull vardag, återkommande kuratorsamtal, medicin och skrivandet, så har det gått.