gullspira

Känner man någonsin en person fullt ut?

Kan man någonsin veta precis vad en annan person känner eller tänker?

Vill man ens veta allt, eller är det inte lite skönt att ändå upptäcka nya saker allteftersom.
Nya sidor, nya idéer och tankar.

Att bli lite förvånad, överraskad sätter ju en extra piff på tillvaron.

Men om de nya sidorna man upptäcker bara är till det sämre då? Hur ska man då förhålla sig, ska man blunda och titta bort?

Kan en person inom loppet av ett par veckor förändras så till den grad att den är oigenkännlig? Borde inte vara så va, borde vara så att dessa sidor alltid funnits, men varit...vad? Vilande.

Olika situationer, olika perioder i livet kommer olika sidor fram men personligheten finns väl alltid där. Beständig, oföränderlig.

Hmmm...har fått höra att jag sen några veckor tillbaka bytt personlighet helt.

Ibland måste man ta jobbiga beslut, såra andra människor osv. men för det har jag inte blivit en annan person.

Jag själv tycker nog att jag fortfarande är den samme. Men den som säger så, är den den samme?

Eller är det bara dens egen bitterhet som talar? Dens besvikelse över det som aldrig blev av, över de drömmar, framtidsplaner och visioner som nu aldrig kommer att infrias?

Jag tror det. Och jag tror att när känslorna fått svalna och förnuftet kommer tillbaka så kommer även jag att vara den samma. Även i dens ögon.