En vän som du
finns du där.
När jag ältar om att
jag är kär.
Du lyssnar på min klagan
dag som natt.
När jag är bortrest
matar du min katt.
Tillsammans blir vi fulla
och fnittriga.
Jag tycker om det beige
du om det glittriga.
Oftast talar jag
och du får höra på.
Men du vet alltid ett sätt
att mig gladare få.
När ett bekymmer dyker upp
vi diskuterar, analyserar och maler på.
Försöker tillsammans
lösningen att nå.
Jag känner mig ung
när jag är med dig.
Kan alltid vara bara jag
vara som du känner mig.
En vän som du är få förunnat
Vill ge dig tid, kärlek och allt annat!
Snörvel
Att gråta till en sorglig film
är så jobbigt men ändå så skönt.
Lite lätt återhållsam gråt
som fastnar i halsen
gör så att det värker.
Kinderna blir våta
i skydd av kudden
och snoret torkas av
med handens baksida.
Men fast du snyftar
och snörvlar
så är du inte olycklig
inte ledsen på riktigt.
Bara så skönt att
släppa lös tårarna
Att falla ut i sorg
som inte är beständig.
När filmen är slut
sitter du där med
rödkantade ögon
och ännu rödare näsa.
Har en konstig
klump i halsen
och känner dig
samtidigt lite fånig
sträcker på dig
och har redan glömt
vad som egentligen
fick dig att snyfta så.
Lycklig!
Varför då då kan man ju undra, ja kanske för att de spelade Roxette på radion när jag åkte hem eller för att jag haft en ovanligt bra hårdag eller kanske för att mannen skickat kärleksfulla sms eller kanske för att det helt enkelt var på tiden. Att jag kände mig lite lycklig alltså.
Men härligt är det och härligt var det ända tills jag kom innanför dörren hemma och möttes av ett stökigt berg av saker och allehanda smutsiga kläder. Så tillbaks till bitterheten.
Men äsch...skit i stöket och njut av lyckan en stund till!
Vårt pussel
Livspusslet som ska läggas, ramarna uttänkta, allt på plats.
Men den sista biten någonstans i mitten har kommit bort.
Försvann helt ljudlöst, ingen märkte något.
Smög iväg i skydd av vaknätter, ändlösa dagar av
tvätt, disk och skrik.
Ingen saknade den då.
Först på slutet då de sista bitarna skulle på plats.
Den sista viktiga biten.
Vad händer med helheten, hur blir det med pusslet nu?
Tomt, ofärdigt, värdelöst.
Vad är ett pussel utan alla bitarna?
Nu börjar sökandet. Var ska man börja?
När försvann den? Ingen som vet.
Man tror att man vet hur den såg ut.
Är det bäst att leta var för sig eller tillsammans?
Man frågar sig hur det kunde ske.
Vi som var så försiktiga, rädda om varandra och höll alla bitar samlade.
Eller var vi det?
Vi delade kanske för mycket. Var och en gjorde sin del. Samarbetet brast.
Det var du där och jag här. Inget vi
.
När pusslet skulle byggas ihop då fattades den viktigaste biten,
Samhörighetsbiten som står för närhet, ömhet och kärlek.
Våran bit. Den som stod för oss.
Du och jag, var är den?
Memoarer
oj oj oj.
Stora drömmar. Efter tre sidor hade jag tröttnat och istället börjat på en diktsamling!
Jag trodde då att det som jag varit med om i mina sjutton unga år var så speciellt så otroligt orginellt att jag bara måste få göra min historia offentlig.
Idag som 35-åring vet jag att alla människors livshistoria är speciell och orginell.
Det är inte historien i sig som är det viktiga det är hur den berättas.
Kanske en dag kan jag återigen göra ett försök till att berätta mitt livs historia.
Kanske tröttnar jag efter tre sidor, kanske blir det en hel novell.
Förhoppningsvis har jag en väldigt bra historia att berätta och förhoppningsvis kan jag även berätta den bra!
Men till dess nöjer jag mig med att skriva här om diverse saker som ploppar upp i mitt huvud och rör om i mitt liv.
Drömmar
Så var ju han där. Han som aldrig har ett namn. Inte alltid värsta puddingen men det är så ångande hett,
så spännande och väldigt verkligt.
Det är inte alls konstigt eller otroligt på nått vis att jag ska vara åtrådd av en sådan som han.
Att jag ska vara fri och på väg någonstans.- oftast ner i en säng förvisso, men ändå.
Jag vaknar alltid lika kär. Sitter och drömmer vid frukostbordet. Fantiserar och undrar över om
han finns där ute någonstans.
Sen.. ser jag min man där på andra sidan bordet. Han där med slappa kalsonger och alldeles
för orakade kinder.
Jag inser att ja, just det! Jag har ju redan hittat honom!
Hmm. kanske dax att förnya sängkammarlivet lite...
Någon som har tänkt ha sex-party snart??
Att förstå
När du försvinner in i dig själv. När blicken blir tom och kroppen sluter sig.
Kan inte se, kan inte veta, kan bara försöka förstå.
Ett eget liv, dina egna tankar så olika mina egna.
Så desperat sökande efter svar är jag.
Inser att ingen kunskap ingen bok har lösningen.
Bara vara nära, vara dig till hjälp.
Så länge blicken ljusnar och leendet skymtar till
dessa korta, flyende ögonblick finns förtröstan.
Sträck ut dina vingar och flyg iväg
Ta chansen då du får den. Våga och hälften är vunnet!
Lev ditt liv som du vill, inte alla andra.
Jag finns med på vägen, faller du tar jag emot dig.
Tveka inte men tänk på att använda hjälm och fallskärm.
Om det brister finns alltid en väg tillbaka.
Sträck ut dina vingar ocg flyg iväg!
Kärleken till en mor
Hon tjatade inte på oss att klä oss varmt då vinterkylan kröp närmre.
Min mamma visste att barn behövde äta grönsaker men inte varför.
Hon talade om för oss vad hon önskade men tänkte inte på att ge tillbaka.
Min mamma kramade för att man borde inte för att lusten att hålla oss nära var stor.
Min mamma var inte som andra mammor men hon var min mamma.
Hon retade mig till vansinne med sin egoism men hon fanns alltid kvar.
Hon älskade säkert som jag men kunde inte förmedla sin känsla.
Min mamma min älskade mamma
Som jag tagit hand om, förskjutit, fördömt, velat glömma, velat byta ut.
Min mamma min lilla mamma
Som burit mig under sitt hjärta, som gjort mig till den jag är.
Hon finns inte mer, kommer aldrig mer igen.
Min mamma som alltid för alltid är min mamma.
Förändringar/Förvandlingar
När började tuttarna hänga sådär? Och magen, vad har hänt? Ja, det vet jag ju, fyra barn. Men ändå, ska den inte liksom dra ihop sig igen efter graviditeten?
Men baken då? Den känns ju ganska fast och fin, va tusan är det där för gropar?
Men det värsta är väl fotografier. Den nakna sanningen. Huuuu...
Dubbelhakan fastnar på vartenda ett hur man än försöker vinkla huvudet i diverse tillgjorda posér.
Jag brukar ju iallefall se glad ut på bilderna, elller ja...full kanske elller kåt. Skillnaden är hårfin.
När jag står hemma i sovrummet med halvskum belysning och tröjan lite läckert draperad över magen och halvvägs ner över baken, ja då kan jag nog tycka att benen är rätt snygga. Om jag står på tå och spänner lårmusklerna så där lagom mycket. Ja då är nog till och med rumpan lite het. Det vill säga om jag har de där braiga trosorna som lyfter och håller in.
Äsch, vem tusan bryr sig? Den enda som ska se mig naken tänder ju till bara av att jag visar ena tutten lite.
Så groparna och hänget får väl vara där då. Det finns ju alltid push-up och shape-up och gud vet vad!
Att älska flera
Han blev mitt allt. Jag var mamma inget annat.
Mitt andra- en dotter. Vilket älskat barn! Från dag ett då livet började spira långt inne i mig. En pappa som fick sitt allt. Hon förgyllt sen hon öppnade sina ögon för första gången. Så blid, så mild, sådant änglabarn.
Mitt tredje och fjärde- Två som skulle vara en. Skakade om mitt liv från första beskedet och gör det än.
Min andra son- Så olik den första. En kämpe från linluggen till tårna. Så mjuk insida. Så skör ,men suger energi som få.
Mammas pojke. Den som kommer köpa blommor på mors dag.
Så du lilla. Den sista. Om nu kärleken inte räckt till så hade du sett till att få den ändå. Med en vilja av stål och ett intelligens tar du dig fram. Gör din röst hörd så liten du är. Öppenhet, närhet och godmodhet är dina drag.
Så jag älskar er alla!
Den svåra konsten i att vara nöjd
Med fyra barn, en man, ett hus, två katter och ett jobb man trivs med borde man vara ju vara nöjd. Och visst är man det, de flesta dagarna.
Men ibland kryper missnöjet i en. Var det bara så här livet skulle vara? Vart är passionen man läste om som tonåring? Vart är resorna och alla fantastiska upplevelser?
Så skakar man av sig och ångrar det man tänkt. Man ska vara tacksam. Det finns de som har det värre. Som kanske just nu sitter och drömmer om ett liv som detta!
Är det så, att man alltid vill ha det som man inte har?
Men när är missnöjet berättigat? När har man rätt att känna så? När är det tillåtet att längta efter något annnat?
Steget från att dagdrömma till att gå är långt, väldigt lång- många år.
Eller kan man ändå få det man vill, önskar och drömmer om? Fast man stannar. Hur går det till?
Om man lämnar, finns det då några garanatier för att man blir lycklig, lyckligare?
Kanske sitter man där om några år och har samma drömmar, missnöje och längtar bort.
Att finna ro och bli nöjd med det man har tar tid och kräver mycket jobb av en själv.
Att ha mål och önskningar är ett måste.
Att stanna upp och se på allt det vackra runt om sig, njuta av det man har. Ta sig tid att bara vara.
Ens liv här och nu kommer aldrig mer igen!
Träna- En flykt
En timme på gymmet, där svettlukten står högt i tak och de metalliska ljuden från maskinerna hjälper till att sätta en i trans. Full volym i lurarna är ett måste. Tömma huvudet, trötta ut och fyllla på med inre energi, ge åter kroppen och sinnet kraft att orka. Orka vara glad, orka vara mamma, orka ännu en dag.
Att börja skriva igen
Denna blogg är ingen modeblogg, den är heller inte en dagbok där jag kommer skriva hur många drinkar jag drack på senaste festen eller hur jobbigt livet som heltidsarbetande fyrabarnsmor är. Denna blogg är inte heller något jag skapar för att visa världen att så här lever jag,det här är jag. Att skriva är något som betyder njutning och avkoppling för mig. Oftast en himla massa svammel om nonsens, kärlek och faktiskt riktigt djupa saker. Ibland ganska underhållande oftast ofantligt bittert.
Jag hälsar dig som läser det här hjärtligt välkommen till min blogg! Dags att börja skriva igen!!
När inte tiden räcker till
I mitt nästa liv ska jag vara en sån där bullmamma, som tycker det bästa som finns är när hallgolvet svämmar över av skor.En sån mamma som har en doft av nybakat bröd om sig var hon går. I mitt nästa liv ska jag städa iförd gummihandskar och förkläde och inte med Style på högsta volym och ett vinglas i handen. Jag ska sy nya överdrag till stolarna, sådana där som är avtagbara eller kanske i vaxduk, bara för att det är så praktiska att bara torka av men känns skit att sitta på. I mitt nästa liv ska jag sitta på trappen varje ljummen sommarkväll och läsa en tegelstensroman. När barnen ropar mamma ska det ila av glädje i mitt bröst av den största gåvan av att vara behövd. Två gånger om året ska jag putsa mina fönster och må bra av att se hur de blänker av renhet. I nästa liv ska jag aldrig tala illa om min man eller önska att han var tio år yngre och hade tvättbräda. I mitt nästa liv ska jag ta en kvällspromenad varje kväll när barnen snällt sover i sina sängar och mannen tar hand om kvällsdisken, oavsett om det regnar istappar eller surrar hundra miljoner bromsar runt benen i den djävligt otäcka skogen, för det är ju så uppfriskande!
