gullspira

Jag famlar i blindo,hittar inte vägen ut.

Ovetskapen gnager stora hål på min själ.

Muren som nu står hög,fanns inte alls förut.

Säkert finns där flera sakliga skäl.

Något är ändrat,något har abrupt tagit slut.

Det bildas stora sår i min själ.

jag sparkar foten hårt in i väggen
det enda som händer
är att tårna gör ont

jag smäller dörren hårt igen
det enda som händer
är att det låter högt

jag nyper mig hårt i armen
det enda som händer
är att jag vaknar upp

 

Jag tycker om att göra fotspår
i nysladdat väggrus
för då syns det
att jag varit där

Jag tycker om att rasslet
blir till musik
då vinden tar löven
i en aldrig stillad dans

Jag kan aldrig låta bli
att ta min väg
genom de stora
högarna av färgexplosioner


Jag kan bara njuta
då solen värmer
mitt ansikte
under en mössa
av tätstickad ull

Jag kan bara erkänna
mig besegrad
av hösten
dagar som denna

Det är stillsamt mellan oss
vi tar i varandra mjukt
närmar oss försiktigt
för att inte störa
det lugn som lagt sig


Med nyvaken blick
ser jag på dig
Jag ser allt nu
jag känner allt
fast sakta och mjukt
Försiktigt för att inte väcka
det kaos som pausat

Vi pratar om allt som varit


med nya ord


sätter vi känslorna i fokus


vi pratar om vad vi ville ha sagt


men som glömdes bort


I efterhand känns allt så självklart


som fanns det inget val den gången


Vi pratar om det vi skulle ha gjort


Att vi visste men inte kunde


Alla år av tystnad


känns nu så onödiga


men då det liv vi levde


Nu pratar vi som vi inte gjort något annat


om förlust svek och brist på närhet


nu pratar vi om det vi saknat


nu pratar vi med varandra


om varandra och allt det andra

Årstiderna kommer och går men vi står still
Jag vet inte längre vad jag känner eller vad jag längre vill

Det kan vara så skönt att känna att du nu är min
Ska jag föralltid vara nöjd med att vara din

Ena dagen står jag tillräckligt mycket ut
nästa är jag redo att göra slut

så finns du där när ingen annan passar in
och då vill jag bara vara din just din








Jag vet precis vad du känner
att vi alltid ska vara vänner

att du vänder dig i sömnen mot mig
att du vill  jag håller om dig

Din kärlek är inte alls svår
du följer mina steg var jag går

Du har nog så rätt min kära
det är dig jag ska hålla mig nära

Så det är så här det är att vara mamma
så här jobbigt
krävande
självoffrande


Om jag
hade vetat


Hade jag då låtit bli?


Om jag hade låtit bli
hur fattig hade jag då inte varit


hur tomt hade mitt liv inte känts


så många kramar hade jag då gått miste om


så mycket kärlek jag aldrig hade fått ge


så mycket kärlek  jag aldrig hade fått

Som ett sommarregn på min hud
så friskt och lätt
Är det inte ironiskt så säg

Att leva ett fritt liv
är en konstig känsla

Det jag alltid velat
vill jag inte mer

Som sommarregnet
strilar ner
efter hettan

Det blir plötsligt lättare att andas
Är det inte ironiskt så säg

Pendlar mellan hopp och förtvivlan
mellan flykt och strid.
Ostadig är färdens gång
ostadiga är mina steg.

Famlar i blindo
famlar efter visshet.
Känslan av plikt är stark
viljan så svag.
Viljan att ändra finns
men orken är svår att finna.

Känslan av flykt
gör sig ständigt påmind

Vilsen irrar jag runt
finner ingen plats för vila

Tröttheten tär på de
korta stunderna av lättsinne

Skjuter på framtiden
det jag lever i nu

Det är i blicken som den sitter,
själen.
Den där som är så svår
att beskriva.
Det är när ögon möter ögon
som det känns
på riktigt.

Aldrig förljuget
kanske beräknande
men alltid
på riktigt.

Det är i blicken
man drunknar
ohjälpligt
förlorad
om så bara för en stund.

likt de första ljumma sommarkvällarna
fjärilens vingslag i skuggan
syrénens milda doft
likt slagen från ett hjärta
så flyktig så flyende
så svag så skör
är kärleken
så lätt får vi den att försvinna

Den är så mjuk
kinden
som också är fårad
av livet

Den är så mild
blicken
som sett så mycket
av livet

Den är så stark
handen
som smekt de sina
hela livet