Ångrar
Jag ångrar alla de gånger jag tackade nej till att träffa min vän då tid fanns. De gånger hon spontant ringde för att föreslå en fika på stan eller sena kvällsbion. De gångerna jag var alldeles för lat eller bekväm eller snål för att följa med. Jag ångrar att jag inte tog vara på de tillfällena då de gavs. Nu för tiden finns inte ens valmöjligheten. All tid går åt till barn, hushåll och jobb. Tiden räcker inte ens till det hur skulle den då kunna räcka till åt spontanitet? Eller är det just det som behövs när tiden inte räcker till, spontanitet.
Recensera mera!
Nu kära vänner och läsare vill jag att ni recenserar det jag skriver. Inte snällt utan kritiskt, konstruktivt och berättigat vänligt om det är så. Du får vara anonym om det är jobbigt att inte vara snäll!
Tack för er medverkan på min väg till en bättre hm..ordkonstnär.
Tack för er medverkan på min väg till en bättre hm..ordkonstnär.
Att komma vidare
Bara några ord ett kort samtal kan få en att börja fundera tänka tankar man aldrig ens i sina mest vidlyftiga stunder gjort. Att någon tror på en att någon tycker om det man gör. Det som man trodde bara var ett sätt att få ihop sin dag kunde ge glädje till någon annan, det är så stort. Tänk om det jag gör inte bara kan få mina ögon att tåras av beröring, det vore fantastiskt. Men min osäkerhet står liksom i vägen min egen känsla av mindervärde. Inte vill väl någon läsa det jag skriver, varför skulle de?
Kanske är det bara att sätta på sig hjälmen och köra. Vad har jag att förlora?
Med hjälp av denna tro som jag fick via denna kvinna kastar jag mig ut!
Men vart börjar jag? Jag tror jag fortsätter med det jag vill. Jag skriver helt enkelt, så tar vi det därifrån och vidare.
Kvinnor bara gör!
Hörde på radion igår att Julhelgerna är årets mest ojämnställda tid! Inte nog med att jag fick bekräftelse på att det är så, det är ju ta mig tusan skandal!! Det enda vi kvinnor inte gör i Jul är att klä ut oss till tomte. Allt annat gör vi. Julpynta, baka, laga julmaten, städa, handla julklappar osv. osv.
Visst det finns säkert undantag, ska bara försöka komma på något i vår familj...hm..köpa julgran kanske eller nej just det vi ska ju inte ha någon gran i år.
Men är det inte lite märkligt att det är så? Även männen vill väl ha det mysigt på Julen, äta gott och se sina barn bli glada när de får klappar av tomten? Fast de kanske bara vill ha det så om någon annan fixar. Är verkligen män så lata?
Vad skulle hända om vi kvinnor bara struntade i att pyssla och dona och fixa allt?
Kanske skulle det gå bra eller skulle vi sitta där på Julaftonskvällen med ett lass spagetti och färdiga köttbullar tillsammans med gråtande barn som inte fått en endaste julklapp framför Kalle`s jul i vårat stökiga vardagsrum med smutsiga strumpor under soffbordet?!
Kanske är jag för hård mot det manliga släktet det finns ju faktiskt undantag( min bror tillexempel.) Men jag är ju också en väldigt bitter kvinna!;)
Visst det finns säkert undantag, ska bara försöka komma på något i vår familj...hm..köpa julgran kanske eller nej just det vi ska ju inte ha någon gran i år.
Men är det inte lite märkligt att det är så? Även männen vill väl ha det mysigt på Julen, äta gott och se sina barn bli glada när de får klappar av tomten? Fast de kanske bara vill ha det så om någon annan fixar. Är verkligen män så lata?
Vad skulle hända om vi kvinnor bara struntade i att pyssla och dona och fixa allt?
Kanske skulle det gå bra eller skulle vi sitta där på Julaftonskvällen med ett lass spagetti och färdiga köttbullar tillsammans med gråtande barn som inte fått en endaste julklapp framför Kalle`s jul i vårat stökiga vardagsrum med smutsiga strumpor under soffbordet?!
Kanske är jag för hård mot det manliga släktet det finns ju faktiskt undantag( min bror tillexempel.) Men jag är ju också en väldigt bitter kvinna!;)
Livia min Livia
Med änglahåret nerför ryggen
ser hon på mig.
Rynkar en liten rynka mellan ögonbrynen,
begrundar och funderar.
Så silkeslent omsluter hon mig med armarna
om min hals.
Jag håller henne uppkrypen
i min famn.
Min kind vilar mot hennes hjässa,
jag stryker hennes med min hand.
Vi två hjärta mot hjärta
tätt intill.
Nynnar min sång i hennes öra.
Hon tycker att jag är finast i världen.
Men hon har fel.
Det finns ingen finare i denna värld än just hon.
Gör någon glad
Beröm. Något så sällsynt att få och ännu svårare att ta emot. komplimang. Vad är det för skillnad? Att få beröm av någon som man ser upp till eller vars åsikter man värdesätter är så skönt. Som en befrielse, som ett kvitto på att man gjort något bra. Just det att man gjort något bra. En komplimang då, någon säger något snällt dig. Behöver inte vara någon som betyder något för dig. Självklart blir man glad. Men att få höra att man har en snygg tröja eller är fin i håret kanske inte egentligen är så viktigt. Men det får en att må bra i stunden. När någon berömmer en för något då håller det i sig mycket längre.
Om jag skulle få välja så skulle jag vilja bli "berömd" varje dag. Jag skulle också vilja vara den som berömmer. Även den som ger komplimanger, det är lättare. Varför är det så?
Att säga till någon att den har snygga skor kostar inte på så mycket för den som gör det men att klappa någon på axeln och säga att :-F*n va bra du gjorde det där! Sitter så mycket längre in.
Det är synd. För somliga faller det sig naturligt. Man borde lära sig av dem.
Men om man får höra det av någon som inte brukar berömma så känns det mycket större. Konstigt att det ska vara så.
Nej, vi alla borde bli bättre på att både ge komplimanger och berömma varandra. Det skulle inte skada. Lyfta varandra, stärka självkänslan lite.
Hm.. bara lite flummiga funderingar så här klockan nästan mitt i natten.
Om jag skulle få välja så skulle jag vilja bli "berömd" varje dag. Jag skulle också vilja vara den som berömmer. Även den som ger komplimanger, det är lättare. Varför är det så?
Att säga till någon att den har snygga skor kostar inte på så mycket för den som gör det men att klappa någon på axeln och säga att :-F*n va bra du gjorde det där! Sitter så mycket längre in.
Det är synd. För somliga faller det sig naturligt. Man borde lära sig av dem.
Men om man får höra det av någon som inte brukar berömma så känns det mycket större. Konstigt att det ska vara så.
Nej, vi alla borde bli bättre på att både ge komplimanger och berömma varandra. Det skulle inte skada. Lyfta varandra, stärka självkänslan lite.
Hm.. bara lite flummiga funderingar så här klockan nästan mitt i natten.
Om natten
Om natten kommer
de stora frågorna
de som inte har något svar
När allt är mörkt
omkring mig där jag är
och du är allt jag har kvar
Vi famnar om varandra
två ensamma i stunden
och tvivlen är som borta
Jag kysser dina läppar
som vore för sista gången
nattens timmar är förtvivlat korta
I gryningens ljus
vi ser i varandras ögon
det farväl vi försökt att glömma
Önskar att allt i mitt hjärta
får stanna kvar
och om dig åter få drömma
Snäll
Finns det något bra med att vara snäll?
Klart det finns.
Men finns det några nackdelar?
Klart det gör.
Jag har alltid, i hela mitt liv fått höra att jag är så snäll.
Ibland av personer som vill utnyttja det.
Ibland av personer som står mig nära och som uppriktigt känner att jag är snäll.
Och ibland av personer som nästan har använt det som ett skällsord.
Att vara snäll skall väl vara en positiv egenskap?
Men ofta får jag höra det som en negativ. Jag är för snäll.
Jag undrar då, är det hur jag är eller vad jag gör som är fel?
Är det inte egentligen de runt omkring som utnyttjar min snällhet som gör fel?
Rätta mig om jag har fel.
Men visst, det finns ju något som heter dum-snäll.
Att vara så snäll att man blir korkad. Att man blir menlös, utan egen vilja.
Jag har aldrig själv sett mig som korkad.
Kanske inte världens mest smarta person i alla lägen men ändå en ganska klok person.
Menlös och utan egen vilja vet jag inte heller.
Snarare diplomat. Och förstårs aningens konflikträdd.
Ibland blir jag bara så trött på att få höra att jag är för snäll.
Och det gör mig så upprörd att jag nästan vill göra något dumt.
Men bara nästan för jag är ju faktiskt så snäll!
Börjar jag bli gammal eller är det vädret det är fel på?
För första gången på flera månader, ja nästan ett halvår så är det upplagt för fest.
Julbord med jobbet.
Av tidigare erfarenheter så vet jag att dessa begivenheter alltid brukar bli väldigt festliga.
Så jag har köpt nya kläder, fixat skjuts hem och ställe att förfesta på.
Visserligen skulle jag jobba dagen efter men inte förräns klockan halv två på eftermiddagen.
Laddningen var det inga fel på. Super trevligt häng med bästa tjejerna innan. Lite Martini i glaset, lite/mycket uppfräschning och mycket tjejsnack. Så mycket att vi missade den egentliga förfesten.
Fortsatt väldigt trevligt på Julbordet. Ett glas vin som satte fart på fnisset och färgen på kinderna. Därtill många härliga asflabb vid bordet. Mycket trevligt.
Men så tog orken slut. Kan det kanske bero på all julmat? Men jag åt ju mest bara lax.
Kanske var det att nattklubben på våningen nedanför endast var öppen för Quiz-tävling, visserligen en kul grej men då skulle man nog vara med från början och inte komma in på näst sista frågan.
Eller är det så att jag faktiskt blivit för gammal för kroglivet? Hemska tanke!
Eller var det helt enkelt så att tanken på att krypa till sängs med den fjärde och sista boken i den fantastiska serien lockade så mycket mer än att dra vidare till någon pub full med överförfriskade människor och med vetskapen att den sena timmen skulle få mig att bli en i sömnen gående zombie dagen efter.
Men jag ger inte upp! Börjar planera för ett nytt försök snart. Utan jobbdagen efter och definitivt utan en allt för åtråvärd bok väntandes på mig hemma!
Skitväder är det och jag är inte för gammal!
Besatt
Jag är beroende, eller snarare besatt. Kan liksom aldrig få nog. Vill bara ha mer och mer. Som tur är är det inget man blir tjock, berusad eller hamnar i chocktillstånd av. Eller jo kanske ändå. Tjock för att jag istället för att åka och träna väljer att stanna hemma i soffan och berusad blir man nog också en aning. Berusad av de fantastiska orden. Chockad då? Blir man det? Jo visst, när man inser att det faktiskt har ett slut.
Det som fått mig i beroendeställning är böcker. Inte vilka böcker som helst utom TWILIGHT serien! Ååh dessa fantastiska böcker, fulla med kärlek(Me like), spänning, åtrå(Me like even more) och smärta. Kan det bli bättre. Och det bästa av allt är att det finns fyra av dom. Känslan jag får när jag håller en ny oläst i min hand är obeskrivbar. Jag vill inget hellre än släppa allt jag håller på med och bara falla in i den värld som historien erbjuder. När boken av någon anledning inte kommer i min hand då jag väntat och väntat faller jag nästan i gråt. Känner hur förtvivlan river i mig. Jag måste ha den nu!
Det är helt sjukt! Förra gången det hände mig var då Stieg Larson böckerna fångade mig i sitt grepp. Som tur är kanske ska sägas så är det ganska lätt att bli av med beroendet efter att man fått till sig hela historien tillslut.
Nackdelen då med att bli så vansinnigt besatt är ju att man under tiden det pågår inte är en allt för rolig person att leva med. Minsta lilla tillfälle som ges sitter man med näsan i boken, hummar lite till svar på tilltal bara. Sätter resten av livet på paus så länge.
Men ack så underbart det är! Och nu ska jag då äntligen efter en hel dags väntan få bädda ner mig med ytterligare en ny bok.
Det som fått mig i beroendeställning är böcker. Inte vilka böcker som helst utom TWILIGHT serien! Ååh dessa fantastiska böcker, fulla med kärlek(Me like), spänning, åtrå(Me like even more) och smärta. Kan det bli bättre. Och det bästa av allt är att det finns fyra av dom. Känslan jag får när jag håller en ny oläst i min hand är obeskrivbar. Jag vill inget hellre än släppa allt jag håller på med och bara falla in i den värld som historien erbjuder. När boken av någon anledning inte kommer i min hand då jag väntat och väntat faller jag nästan i gråt. Känner hur förtvivlan river i mig. Jag måste ha den nu!
Det är helt sjukt! Förra gången det hände mig var då Stieg Larson böckerna fångade mig i sitt grepp. Som tur är kanske ska sägas så är det ganska lätt att bli av med beroendet efter att man fått till sig hela historien tillslut.
Nackdelen då med att bli så vansinnigt besatt är ju att man under tiden det pågår inte är en allt för rolig person att leva med. Minsta lilla tillfälle som ges sitter man med näsan i boken, hummar lite till svar på tilltal bara. Sätter resten av livet på paus så länge.
Men ack så underbart det är! Och nu ska jag då äntligen efter en hel dags väntan få bädda ner mig med ytterligare en ny bok.
Jag vet inte vad jag vill vara i ditt liv
Att älska och kunna förlåta
Skratta istället för gråta
Vill finna min plats vid din sida
Vill inte se dig lida
Efter alla år borde jag svaren veta
Borde kunna sluta leta
Har så svårt att hitta min roll
Kanske spelar det ingen roll
Bara finna mig själv i denna gåta
Att älska och kunna förlåta
Jag är ingen vilsen själ
Har bara så svårt att hitta skäl
Har så lätt att glömma mig
När jag tillbringar tid med dig
Lägger min ork på att se igenom ditt skal
Försöker följa dina val
Vill alla runt mig väl
Jag är ingen vilsen själ
