Att lära gamla hundar...
Så bitterljuv är segern
över dig
då jag vet att den är kort
Vapenvilan endast tillfällig
snart börjar striden på nytt
Resignerar över det som
är oföränderligt
Du är oföränderlig.
kampen evig
och insikten om stridens
roll i vardagen
gör mig vilsen
Akten
Jag står för att jag är bitter!
Oftast är det bara gnäll, ett sätt att prata av sig sin frustration eller ilska över det man känner sig maktlös inför. Ju fler jag delar med mig till desto begripligare blir det. Eller så hjälper det iallafall till så att man kan släppa och gå vidare. Oftast är det samma gnäll som återkommer.
När man sätter ord på sin missnöjdhet ser man det liksom i ett annat ljus. Om den man pratar med dessutom ger sin syn på saken så kan det även få en helt annan innebörd än vad man själv trott.
Vissa dagar hör jag själv hur fånigt det är så fort jag öppnar munnen men andra dagar hörs det tydligt hur berättigat mitt gnäll faktiskt är.
Någon dag ska jag sluta att bara gnälla och försöka, jag säger försöka, göra något åt min situation. För bitter, det vill väl ingen vara iallefall.
Så sant så sant
I go down the beaten track, along the river with an empty bank
At the end she said to me: “Why are you here with the autumn leaves?”
‘Cause this is my life, my friend, and this is my time to stand
‘Cause this is my life, my friend, and I can’t be no one else
I’m done, tipping on my toes, strike an iron and attack my soul
Misty moon, you’re gonna see, I’ve got you blues to get on my feet
‘Cause this is my life, my friend, and this is my time to stand
‘Cause this is my life, my friend, and I can’t be no one else
I don’t wanna run; I don’t wanna fight
I don’t wanna hide; I just wanna stay free, to be me
I don’t wanna win; I don’t wanna lose
I don’t wanna play; I just wanna remember, oh I’m my name
‘Cause this is my life, my friend, and this is my time to stand
Oh, ooh-ooh-ooh-ooh-ooh-ooh
(‘Cause this is my life, my friend, and this is my time to stand)
‘Cause this is my life, my friend, and I can’t be no one else
‘Cause this is my life, my friend, and I can’t be no one else
‘Cause this is my life, my friend
Godbitarna
Jag är en tjuv. Jag smyger om natten. Norpar lite i taget av det jag vill ha. Stjäl små stunder här och där. Små stunder som hjälper till att få mig att vilja gå upp nästa dag. Små saker som ger så mycket. En snabb fika på stan, ett telefonsamtal, en stund vid chatten. Små korta stunder av mitt liv då jag får vara jag. Där någon lyssnar på det jag har att säga, där någon är intresserad av det jag säger, där någon bryr sig om mig utan att behöva framhäva sig själv eller jämföra sig själv med mig.
De stunderna är med mina vänner. Jag älskar Er!
Ängel
Jag såg en ängel inatt
den vackraste av änglar
Han kom då jag sov och
natten sänkt sig
för länge sedan
Han talade till mig
utan ord
jag hörde hans röst i mitt hjärta
viskande, kanske av rädsla
att väcka mig
Han var en dröm från
barndomen
En ängel med
ödet bärandes i sina händer
Skrev jag 1991
Mångsidig
Jag
pussar,
fostrar,
tröstar,
tvättar,
skyddar,
skäller,
älskar,
försvarar,
förmanar,
borstar,
utfodrar,
nattar,
kramar,
bär,
kånkar,
lyfter,
räcker,
gosar,
skjutsar,
oroas,
irriteras,
medlar,
instruerar,
lär
och så vidare och så vidare.
Jag är mamma!
Jag kan
Skrika högt av glädje
och skratta så alla hör
Jag kan också tala
om för alla hur bra jag mår
Att allt i mitt liv är perfekt
Jag kan också känna
att jag är duktig
och fin att titta på
Älska min man
fast det inte är lördag
och dricka vin på en måndag
Jag kan också göra tokiga saker
våga prova jeans i affären
och ta en sista minuten
till Gran Canaria
Jag kan också känna mig ung
och bekymmersfri
Det är bara det
att jag liksom glömt hur man gör
lite grand.
Spår
Dom hade en grön volvo. En smutsgrön 145:a. Jag glömmer den aldrig, kanske för att jag har den på ett fotografi.
Samma dag som skolavslutningen kom de för att hämta mig. Hon gav inget varmt och kärvänligt intryck. Jag var tyst och rädd för det som komma skulle. Det var åter dags att finna sig till rätta i ett nytt hem, lära känna nya människor och anpassa sig till nya människor.
Lite av ett äventyr men också väldigt skrämmande.
Saga var hennes namn, det var ett vackert namn på en som var långt ifrån vacker. Varken i sitt uttryck eller i sin själ.
De månaderna i hennes hem har satt sina oförglömliga spår och mycket av det som jag nu bearbetar hände där, inte allt men väldigt mycket.
Jag var ändå den som klarade sig undan bäst, jag var den "nya" flickan.
Fortfarande ryser jag när jag ser en Volvo 145:a.
Ett hål i mitt hjärta
När jag öppnar ögonen
tror jag att det var en dröm
Att du när som helst
ska knacka på min dörr
När jag minns hur det är
vill jag bara fortsätta blunda
Så att när jag vaknar igen
ska du vara här hos mig
Det är ett hål i mitt hjärta
på platsen som var din
Att åka eller inte åka, det är frågan.
Jag blev plötsligt så osäker. Är det verkligen så att man inte ångrar det som man gjorde utan bara det som man inte gjorde?
Kanske blir det inte så himla kul, kanske blir det som förra gången.
Jag sitter ensam och gråter och känner mig vilsen.
Eller är det som dom säger att man får inte roligare än man gör sig?
Å, vad jobbigt det blev nu. Jag vill ju ha någon att hålla i handen när det gungar.
personakt
Men kanske ska det ge mig mina förlorade minnen. Ge mig en bild av hur det var, hur jag var och vad som har gjort mig till den jag är. Ett steg i den riktningen iallefall.
Något beständigt
Vissa kvällar syntes Rådjuren beta invid skogskanten, vaksamt och med full uppmärksamhet på min närvaro.
Den stora stenen med en perfekt avsats att slå sig ner i, var min plats till eftertanke och tillbakadragandets sköna ensamhet.
Någon dag ska jag besöka min sten igen.
Tomt
När jag lyfter luren för att ringa dig
hejdar jag mig plötsligt.
Du kommer inte att svara.
Aldrig mer.
Ditt namn i telefonboken
är det enda som är kvar.
Ingen röst bakom namnet
Inga värmande ord
Ingen omsorg och uppmuntran
Inga vardagliga samtal
Aldrig mer.
Jag låter namnet vara kvar.
Håller hårt i det som jag har.
Lekar
Där i häcken av höga granar tillbringade jag många av de ljusa sommardagarna. Lekande.
Jag var Indian utanför min hydda av kvistar, sittande på huk rörandes i en gammal kittel med vatten och barr.
Jag var ridskolelärare med ett stall fullt av de finaste hästar. Jag var precis vad jag ville.
Ibland var min bror med men ofta var jag själv.
Varv på varv cyklade jag på min röda DBS. Tog ut svängarna i hörnen och jobbade på med sitsen. Upp ner upp ner. Jag gjorde halt då han sa det och ökade "traven" då jag skulle det. Efter ett tag bytte vi roller. Jag blev läraren och han eleven på sin fina häst. Tänk vad levande fantasin var då vi var barn.
Det var tiden efter flytten. Tiden då jag började känna trygghet. Då mina lekar var till glädje och inte till flykt.
Utflykt
Jag vet inte vad som är mina egna minnen eller vad jag minns bara för att de finns på fotografier.
Det sägs ju att lukter är det som får minnena att komma tillbaka.
Lukten som var i pappas gråa Wolkswagen bubbla är svår att glömma.
Gammal bil, svettig röd nylonklädsel som klistrade sig fast mot baksidan på låren och dammig instrumentpanel med ett sting av bensindoft.
Den luktade varmt och obehagligt.
Runda backspeglar där jag kunde se bilden av mig själv, runda knappar, knarrande gångjärn i dörrarna och bilbälten som bara fanns där för syns skull.
Fast lite känsla av lyx var det att få åka i den till skillnad från de vanliga blåa dragspelsbussarna med sina sladdriga "pling-snören".
Att fortsätta
Jo då, livet går vidare. Vardagen sitter inte å rullar tummarna medans den väntar tålmodigt på att du ska orka ta tag i den igen. Disken försvinner inte spårlöst fast du sörjer och tvätthögen fortsätter sin snabba klättring mot taket. På jobbet är allt sig likt, känns ganska tryggt ändå. Det är lätt att skratta där allt är som vanligt.
De små stunderna då det blir lugnt är fortfarande tunga, då kommer tankarna, minnena och tårarna. Men inte i förtvivlan utan med förtröstan och en ny insikt om att livet är förgängligt. Skjut inte upp det du kan göra idag, tala om för de du älskar hur du känner och ta vara på den tid du har här. Andas och ta in stunden. Älska livet, för vi har bara ett! (tror jag i allefall)
Så rik du var
Så plötsligt blir det tyst
andetagen tar slut
Din ande svävar genom oss
lägger sig till ro i våra hjärtan
Tårar av saknad
över våra kinder
glittrar då vi också ler
över all den godhet som var du
Så rikt det liv du levt
så många som du rått om
så många som nu bär dig med sig
Juvelprydd går du vidare
en juvel för varje tår du torkat
en för varje näsa du snytit
en för varje barn
du burit fram i dina händer
Så rik du lämnar oss
I varje liten vrå
finns bilden av dig kvar
där dina steg har tagit dig
där går nu också vi
Du öppnade din famn och där i fann jag frid
Du fattas mig Mait
Svintrött!
Skulle önska mig lite ledigt. Ligga i soffan å pilla navelludd en hel eftermiddag eller värma händerna runt en kaffekopp i hörnet på uthuset eller bara ligga på sängen med telefonluren fastklämd mot axeln och tala om allt som är viktigt. Skulle önska mig en dag då det enda jag behöver tänka på är om jag ska ta en dusch eller strunta i det och sätta upp håret i en tofs istället.
Skulle önska kalendern tom hela veckan! Eller åtminstonde, hela imorgon!
Sökaren
Lys som månens skära
genom natten
Visa mig vägen
Led mig rätt
då jag är vilsen
Så du stannar hos oss
Du ser så liten ut där du sover
så mycket styrka som funnits i dina händer
så svaga är de nu där de vilar
mot ditt bröst
din blick svävar ut
mot det som en gång var
dina ögon säger mig att du är du
att inom dig finns du kvar
under det som är ett skal
ditt huvud vilar
med mjuka lockar
som var du ett barn
Alla de som du rått om
nu finns de där nära dig
håller om dig i din kamp
håller dig kvar nära oss
Tröst
Med sin lilla hand
sluter hon om min
Hon stryker lätt
över min kind
i hennes ögon
ser jag all kärlek
jag känner för henne
I denna stund
är jag barnet
i hennes famn
Jag tar henne i knät
för att återställa balansen
Tillsammans sitter vi
panna mot panna
förenade i den andres gråt
Ledsen
Då kan man inte annat än förundras över vilken fantastisk gåva man har i sina barn!
Älskar dig Livia!
