Tänk på det.
Handlar det om respekt för andra människor eller handlar det om att sätta sig i respekt?
Attans så trist
Nu är den här igen, tröttheten. Den där förlamande känslan som gör att det enda jag vill är att krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Sträckläsa böcker och inget annat. Jag vaknar på morgnarna och känner mig tröttare än när jag lade mig. Ingenting känns roligt, inspirerande eller lustfyllt.
Funderar på om det är hösten som gör det. Sorgen över att sommaren är över, att det är ett helt år tills man får plocka fram solklänningarna och sandalerna igen. Kanske är det mörkret. Men så mörkt är det ju inte än. Just idag skiner solen där ute utanför fönstret. Barnen leker och mannen är faktiskt till och med ute tillsammans med dem, tror de sparkar fotboll!
Nej, kanske ska jag släppa mitt krampaktiga grepp om pocketboken, dra på mig ett par mysbyxor och gå ut jag med. Kanske är inte lite frisk luft och solsken så dumt, kanske är det just vad jag behöver. Vi provar så får vi se.
Du är så söt när du sover
"-Jag älskar dig mamma, fast jag är arg." säger mitt barn då hon lindar armarna om min hals då jag ger henne godnattkramen och hon ska sova.
Och är det inte precis så det är med just kärleken mellan en förälder och dess barn? Jag skulle vilja påstå att det faktiskt är den enda kärleken som kan bestå hur arg man än är.
Och det finns väl ingen annan som kan väcka så starka känslor som ens barn.
Visst blir man arg så man ser rött ibland på sin partner men blir man arg på sin partner lika många gånger som man blir på sin trotsiga tvååring så hade man nog lagt in ansökan om skillsmässa för länge sedan.
Det finns heller ingen annan kärlek som är så förlåtande som den man har till sitt barn. Vilken annan person skulle man tolerera att bli spottad på av, bli väckt av en gång i timmen varje natt, gå upp i vikt av, bli totalt utmattad av genom sin blotta närvaro, få migränanfall av? Vilken annan persons beteende skulle man tycka var okej då den slänger sig ner på golvet i komsumkön, fyller toastolen med papper så att det blir översvämmning i hela badrummet, skriker i sin högsta ton då den inte får ett nytt tuggummi då den redan svalt de fyra första?
För visst älskar vi våra barn mest av allt i hela världen fast vi blir arga på dom och fast de kan vara en riktig pain in the as emellanåt!
Och det bästa av allt är ju att de faktiskt älskar oss också mest av allt i hela världen fast vi kan vara ena riktiga tjatmammor som skriker och suckar och stönar och ställer till med besvär då de är som mest påhittiga och har som roligast!
När någon annan lyssnar
Vi pratar om allt som varit
med nya ord
sätter vi känslorna i fokus
vi pratar om vad vi ville ha sagt
men som glömdes bort
I efterhand känns allt så självklart
som fanns det inget val den gången
Vi pratar om det vi skulle ha gjort
Att vi visste men inte kunde
Alla år av tystnad
känns nu så onödiga
men då det liv vi levde
Nu pratar vi som vi inte gjort något annat
om förlust svek och brist på närhet
nu pratar vi om det vi saknat
nu pratar vi med varandra
om varandra och allt det andra
Att vara två
Årstiderna kommer och går men vi står still
Jag vet inte längre vad jag känner eller vad jag längre vill
Det kan vara så skönt att känna att du nu är min
Ska jag föralltid vara nöjd med att vara din
Ena dagen står jag tillräckligt mycket ut
nästa är jag redo att göra slut
så finns du där när ingen annan passar in
och då vill jag bara vara din just din
Jag vet precis vad du känner
att vi alltid ska vara vänner
att du vänder dig i sömnen mot mig
att du vill jag håller om dig
Din kärlek är inte alls svår
du följer mina steg var jag går
Du har nog så rätt min kära
det är dig jag ska hålla mig nära
Störst av allt
Så det är så här det är att vara mamma
så här jobbigt
krävande
självoffrande
Om jag
hade vetat
Hade jag då låtit bli?
Om jag hade låtit bli
hur fattig hade jag då inte varit
hur tomt hade mitt liv inte känts
så många kramar hade jag då gått miste om
så mycket kärlek jag aldrig hade fått ge
så mycket kärlek jag aldrig hade fått
Urk
Jaha, då var denna semester slut. Det gick fort, alldeles för fort. För första gången så var det med tunga steg jag gick tillbaka till jobbet.
Att även det vackra sommarvädret har tagit slut bidrar ju också förstås till den stora jobbångesten som har drabbat mig. Förhoppningsvis är inte sommaren helt slut utan har bara tagit en paus och återvänder med förnyad energi.
Förhoppningsvis har vi fler grillkvällar, fler dagar på stranden och massa barfotadagar kvar. Jag hoppas innerligt för annars kommer denna höst och vinter bli evighetslång.
Tycker solbrännan till och med har mattats av redan och den goda viljan att äta nyttigt och leva sunt har sprungit och gömt sig.
Nej, nu bullas det upp med chips, dipp, mackor och värmeljus. F*n! Och det är bara 11 augusti.
Tur att gymkortet rullar på, så det är bara att rota fram vattenflaskan bakom pappersåtervinningen någonstans och släpa sig iväg till styrkemaskinerna och löpbandet.
Nej, inte ska man deppa ihop bara för att det är ca. 47 veckor kvar till nästa semester.
Nej, inte jag inte.
Men någonstans inom mig gror önskan om en högvinst, om en tillvaro i ekonomiskt oberoende. En tillvaro utan jobbångest, okristligt tidiga morgnar, förlamande kvällströtthet och den ständiga längtan efter lediga dagar.
Jag vill vara så mycket ledig att jag får tråkigt, att jag inte vet vad jag ska göra för jag redan har gjort allt.
Det är just idag min allra högsta önskan!
Men men..Ibland kan det ju faktiskt vara riktigt kul på jobbet. Och jag är faktiskt tacksam att jag har ett jobb.
Och just nu idag har jag ju två hela dagars ledighet framför mig. Kanske är det med lättare steg jag kommer till jobbet efter dessa. Hoppas.
Så var det det här med poesi
Tack Mait för att du visade mig vad poesi kan vara, helt upp till läsaren att tolka precis som den vill.
Så här kommer den då:
|
„ | |
| — Karin Boye, Härdarna | ||
