Se!
Genom kyla och regn går din väg.
I slutet väntar på dig en vän.
Genom verklighet och dröm
svävar du fram.
Du kämpar din väg mot frid och lugn,
hård är marken du trampar.
I ljuset ser du allt klart
i natten ännu så dolt.
Väntar på livet som ska börja.
Så saktar dina steg
du famlar och tvekar
lämnar inga spår
helar inga sår.
Du flyger, du drömmer!
Så landa din färd
fäll in dina vingar
håll min hand.
jag som finns bredvid dig.
Då du slår upp dina ögon
tror du inte det är sant.
Att drömmen finns mitt upp i verkligheten!
Borta bra men hemma bäst!
Nu har jag varit ledig från jobbet i över en vecka men är tröttare än någonsin. Vad kan det bero på då?
Kanske den konstanta närvaron av hela familjen. Trängseln med övriga familjemedlemmar på liten yta, frånvaron av det egna hemmets rutiner och vanor, överskott av socker, lugna aktivteter bestående av spelorgier, tv-tittande och en och annan uteaktivitet, sena kvällar och lite nattsömn pågrund av en lutande utdragssoffa osv. osv.
Det är detta som kallas Julfirande?
Känns som det ska bli helt okej och komma hem till det egna hemmets lugna vrå, jobb och min egna säng.
Men tack ändå kära släktingar, som står ut med våran röriga familj och högljudda kringspridda närvaro.
Hoppas vi är välkomna nästa år också!
Min julhälsning
Hoppas du har det bra. Var du nu befinner dig. Hoppas du ser att vi har det bra.
Jag försöker räkna ut när jag träffade dig senast. Innan det hände. Innan du låg där stilla.
Det måste ha varit vinter. Snart ett år sedan.
Förra julen fanns du fortfarande med oss. Jag pratade med dig på telefon. Det vet jag med säkerhet.
Jag önskar jag nu kunde vara säker. Säker på att du har det bra.
Jag hoppas du kan se oss och känna att vi minns. Att vi tänker på dig. Men att vi också lever, är lyckliga och ler då vi minns.
I går pratade jag med honom.
Vill att du ska veta det. Att jag inte glömmer. Även om tiden går fort och dagarna är korta. Så kommer jag ihåg.
För att jag vill, för att det får mig att må bra då jag hör hur mitt samtal glädjer.
Saknaden och förlusten känns inte mindre. Men det hjälper att höra hans röst. Att även han lever, kämpar på och ler då han minns.
Blä!
Jag tror att jag håller på att bli sjuk. Magsjuk. Det vore väl typiskt så här kvällen innan julafton. Det bubblar konstigt i magen och jag sväljer frenetiskt för att bli av med klumpen i halsen.
Kanske får jag skylla mig själv som åker till en stad där en liten parasit av namnet cryptosporidium härjar i stadens dricksvatten.
Man får absolut inte dricka av kranvattnet utan att koka det först, man får inte bada badkar och man får inte skölja matvaror under kranen. Men man får duscha, så länge man håller munnen stängd.
Nu funderar jag på om jag faktiskt inte tvättade mig runt munnen nu på morgonen i duschen? Kanske fick jag in en tinivinimini parasit genom ena mungipan och nu är det den som spökar i min magen!
Eller kan det vara så att det är mitt huvud som spökar med mig?
Precis innan illamåendet slog till var det ett extra långt inslag på tvnyheterna om den lilla elakingen till parasit.
Jag har aldrig någonsin tittat och lyssnat så koncentrerat på en nyhetssändning.
Fast när jag tänker efter så kan ju illamåendet bero på något annat..
Typ knäck, skumtomtar, julmust, trötthet efter 65 mils bilkörning eller helt enkelt miljöombyte.
Vi hoppas på det senare och att jag i morgon klockan 7 då barnen hoppar på min mage av iver att det är julafton inte kräks, utan har acklimatiserat mig så bra i min "nya" miljö att jag hoppar upp med ett stort leende och med stor aptit slevar i mig tomtegröten till frukost!
Nu har vi jul här i vårt hus..
Tänk att man blir lika förvånad varje gång. Att plötsligt är det den 22:e december och inga klappar är köpta, ingen skinka är kokad och granen den får man helt enkelt skita i att köpa. Vem behöver en gran föresten? Som bara barrar och skräpar ner, dessutom blir man bara förbannad när katten leker bergsbestigning i den.
Jag har det ändå rätt så förspänt som åker till svärmor med hela familjen. Jag måste inte lägga in sill eller koka knäck om jag inte vill, jag får det iallafall på julafton.
Det enda jag behöver göra är att packa 756 väskor med diverse leksaker, kläder, varma kläder och jättevarma kläder, skridskor, hjälmar, hörselskydd( bra att ha då grannsyskonet skriker läs. viskar i sätet bredvid), fulltankad dator med disneyfilmer och en och annan julklapp, typ 3544 stycken.
Jag behöver också städa huset in i minsta vrå, för "det är ju så mycket trevligare att komma hem när det är nystädat", byta lakan i alla sängar iaf. grannen behöver låna sängplatser åt långväga släktingar.
Jag behöver dessutom göra rent kattlådan, slänga ALLA sopor, rensa ur kylskåpet, lägga in alla räkningar-det är ju faktiskt i slutet på månaden och vattna blommorna.
Och ja vad var det nu mer...komma ihåg att lämna nyckeln till grannen så att inte katten svälter ihjäl.
Men jag känner inte alls av någon julstress. Inte jag inte då.
Jag är bortskämd jag som får komma till dukat bord och bäddad säng, jag.
God julefrid på Er mina vänner!
Ovetskap
Jag famlar i blindo,hittar inte vägen ut.
Ovetskapen gnager stora hål på min själ.
Muren som nu står hög,fanns inte alls förut.
Säkert finns där flera sakliga skäl.
Något är ändrat,något har abrupt tagit slut.
Det bildas stora sår i min själ.
Thelma,mer än bara en katt.
Hon var så självklar i mitt liv.
Med sin värme och aldrig sviktande kärlek
med sin ständiga närvaro
och djupa tillgivenhet.
Nu när hon inte längre är här
förstår jag inte hur jag kunde tro
att jag inte skulle sakna
att det inte skulle märkas
att hon var borta.
80-tal
Jag har drabbats av en 80-tals nostalgitripp. Alphaville, Moderna talking, Belinda Carlisle, Aha, Madonna, the Pinks, Shaken Fredrik osv. osv.
All denna musik... När jag hör Take my breath away med Berlin blir jag 13 år igen. Ser mig stå nervöst upptryckt mot en vägg iförd svarta skipants med vit storskjorta, röd skinnfluga och guldkedja hängandes på höfterna. Tuggandes på ett shejk som jag precis köpt i kioskfönstret i rummet intill den stora samlingslokalen som dagen till ära är inklädd i girlanger och discokula i taket. På stolarna runt om det ganska tomma dansgolvet sitter andra lika nervösa flickor och pojkar som låtsas som att de inte är nervösa. På dansgolvet de lyckliga satar som redan lyckats med konststycket att få till en tryckare med det motsatta könet.
Den lilla cigarettluktande toaletten besöks flitigt med mins tre kompisar för att kolla den upptuperade luggen och att de stora runda plastörhängena sitter som de ska, för att inte tala om den knallblå mascaran.
Så, äntligen blir man uppbjuden!
Nära, nära i ett mörkt rum. Klibbiga händer som trevar över en benig rygg, först ligger de runt midjan, sen upp runt nacken. Pustande andetag i örat och en annorlunda doft i näsborrarna. Så varmt och så pirrigt.
Så direkt när de sista tonerna klingar ut vänder man sig om och går åt varsit håll, efter några steg en blick snett över axeln för att se om han följer dig med blicken.
Kanske är det i kväll som han kommer fråga chans, eller kanske ska jag äntligen ta mod till mig och skicka bästisen och fråga honom för min räkning?
Superman!
Om jag hade varit en supermänniska så skulle jag ha klarat att göra alla nöjda.
Jag skulle ha tagit ansvar utan att vara för bossig. Jag skulle haft koll på allt och samtidigt hunnit med att göra dagen bra för den jag var där för.
Jag skulle ha "hängt" med mina polare och skojat och skrattat för att få upp stämningen samtidigt som jag skrivit en rutin och dammsugit under soffan.
Om jag hade haft superkrafter skulle jag ha varit pigg, glad, positiv och lagom stöttande till mina kollegor. Jag skulle haft ögon i nacken och sett till att alla hade det bra och fick den hjälp i exakt rätt ögonblick då de själva önskade det, förstårs.
Men jag skulle också ha förmågan att ha full uppmärksamhet på den jag var med, för att jag litade på att de andra skötte sina uppgifter, fast jag skulle ändå ha koll så de verkligen gjorde det de skulle göra.
Jag skulle se allt praktiskt som behövdes göras och tiden skulle jag kunna dubbla för att hinna med att göra det också.
Om jag vore en supermänniska skulle alla vara nöjda.
Men frågan är hur länge skulle mina krafter räcka? Vad skulle fylla på mina krafter? Och framförallt, skulle jag vara nöjd med mitt liv? Skulle människorna jag älskar vara nöjda?
Kanske är det tur att jag faktiskt inte är någon supermänniska utan bara en vanlig "jag-gör-så-gott-jag-kan-människa!"
Om
Om du fick välja/önska hur skulle du då vara som partner?
Inte hur du är utan hur du vill vara. Det kan skilja sig ganska mycket.
Inte så lätt va?
De ord som dök upp i mitt huvud var: Kärleksfull, osjälvisk och lojal.
I den slitiga vardagen där all tid och ork går åt till att få livet att bli så bra det bara kan. Eller helt enkelt hålla en själv och familjen flytande. I den är det svårt att vara sådan som man önskar att man vore.
Det är lätt att glömma bort att vara kärleksfull då ens partner inte har tagit kvällsdisken när man kommer hem från jobbet klockan 22.
Man känner sig inte särskilt osjälvisk då partnern berättar att han ska på finlandskryssning ens första gemensamma lediga helg på ett halvår.
Och man är definitivt inte speciellt lojal då man träffar kompisen på en fika och öser ur sig all frustration från de senaste veckornas gnabbande och småkonflikter i äktenskapet.
Men förhoppningsvis gör man sitt bästa och funderar på hur man själv egentligen är som partner och inte bara på hur man önskar att ens partner vore och hur han är.
