gullspira

Det luktar ljuvligt från blommorna som står i vattenglaset bredvid min säng. Det var min yngsta som plockade dom till mig idag. Även hennes stora storebror fick sin del av fägringen. I smyg hade hon plockat dom och med visst besvär kan jag ana hämtat glasen i skåpen och fyllt dom med vatten. Sen ställt dom med tydlig uträkning på våra sängbord så att då vi trötta och nöjda efter en dag full av sol, värme och glädje kröp ner i våra sängar skulle se dom och le åt våran söta söta lilla flicka.

Tack lilla gumman! Vi älskar dig så du lilla.

Man kan inte alltid förstå. Det är inte heller meningen att man fullt ut ska förstå. Det jag skriver. Mycket är lämnat fritt för egen tolkning, mycket är skrivet ur en känsla, en tanke. Ibland känns det igen, ibland helt obegripligt. När jag sätter händerna på tangentbordet kommer texten av sig själv. Jag börjar med ett ord eller en mening som har fastnat i huvudet.
Oftast läser jag igenom det jag skrivit i efterhand och väldigt sällan ändrar jag någonting.
Vad varje ord betyder för mig kan betyda något helt annat för dig.

En dag står texten för något speciellt nästa kan den känslan bytts ut mot något annat. Men alltid just då i stunden den skrivs är känslan så rätt.
Många av mina texter kan jag läsa igen efter en lång tid och minnas tillbaka till då. Jag har aldrig ångrat något jag skrivit.

En slags terapi och ett sant nöje är vad det är. Förhoppningsvis finner även ni som läser det jag skrivit något. Nöje eller en stunds förströelse eller igenkännelse. Vilket som är jag jätte glad att ni tittar in här emellanåt!

Tänk om jag vore ensam. Om huset varje kväll skulle vara tomt och mörkt då jag trött kom hem från jobbet. Tänk om skorna i hallen skulle stå på samma ställe som de stod på då jag åkte. Om tvätten jag körde på morgonen fortfarande låg kvar i maskinen för att ingen hade hängt den på tork.
Tänk om mjölkpaketet räckte längre än till en måltid och om alla strumpor låg i sina lådor istället för i en hög under soffbordet.

Om jag vore ensam skulle jag få fatta alla beslut själv, stora som små. Ingen skulle ifrågasätta det jag beslutade ingen skulle dömma om beslutet blev galet. Om jag vore själv skulle jag inte behöva fråga om lov, inte ringa och kolla om det var okej att jag tog en fika på stan med kompisen. Ingen skulle sakna mig om jag blev sen hem från jobbet en kväll. Ingen skulle ringa och undra oroligt vad som hänt.

Om jag var själv skulle jag kunna göra precis vad jag ville precis när jag ville.

Tänk om jag vore ensam vad ensamt det skulle bli då Julaftonskvällen kom eller då det började närma sig semestern och alla runt omkring planerade för fullt vad som skulle hända då.

Ja, tänk vad mycket fördelar det finns men också väldigt mycket nackdelar.

Som tur är så har jag fyra fantastiska ungar, en hel drös med underbara vänner, kollegor och en och annan släkting. Så hur det än blir i livet så kommer jag aldrig att vara helt ensam och det är skönt att veta.

Det blev en film iallefall när mannen och jag skulle ha en mysdag. En film som vi båda tyckte var bra, otroligt nog.
Syndade rejält med ostbågar i skålen mellan oss. Ganska äckligt så här i efterhand med då i stunden helt okej. Känns ändå rätt så avslappnat att sitta i samma rum en kväll. Ganska ovant och lite annorlunda, som när strömmen går och man måste hitta på något annat att göra en hel kväll än det gamla vanliga tevetittandet och surfandet. Men tiden går liksom ändå och som sagt det är inte helt otrevligt. Bara lite konstigt.

Kom på idag att jag ville berätta för dig. Samtidigt slog det mig att jag aldrig mer kommer kunna berätta något för dig. Aldrig någonsin mer. En ganska trivial sak var det jag ville berätta. Jag blev förvånad när jag kom på att det inte gick. Som om tanken liksom inte slagit mig förut. Känslan som varit i mig och som försvann idag var att det var så självklart att bara kunna lyfta luren och säga det jag ville ha sagt.
Du skulle alltid svara.
Genast kom tårarna tillbaka, de som jag kunnat hålla ifrån mig en lång tid nu.

Idag var det bara en mindre viktig sak jag ville ha sagt, som jag ville dela med dig men en annan dag då, när livet är tungt och jag vill höra din röst som tröst?
Vad skulle du ha sagt om du hade svarat? Vilka tröstande ord skulle jag få?

Jag hade en gång en dröm.
Jag trodde att den var sann.

Visste inte att det krävdes så mycket jobb.
Trodde det bara skulle bli som jag ville.
Att allt bara så där enkelt skulle stämma.

Men så väcktes jag ur min sömn
och drömmen försvann.
Svara mig du, vad händer nu?
Jag bara undrar vad händer nu?

Var ska jag hämta energi till det här? När den inte ens räcker till att hålla mig uppe en hel dag.
Var ska orken komma ifrån? Vart börjar jag och hur börjar jag?

Den stora tröttheten sänker sig ner och kväver mig. Den stora vanmakten håller mig i sitt grepp.

Kämparglöden försvann på söndagskvällen. Den lilla gnistan av hopp slocknade.

Nu finns ingen återvändo, nu finns bara framåt. Men vad ska få mig dit, vem ska leda mig rätt och hur i helskotta ska det gå till?

I hans hem fanns många kassa-apparater. Han sparade på sådana. Han sparade på mycket annat också.

Det var svårt att hitta någonstans att sitta på i hans hem. Ett plats att sova på var helt otänkbart, därför sov vi aldrig där.
Lukten av gamla saker var påträngande och otrevlig. Inte sådär hemtrevlig och mysig som den kan vara hemma hos äldre människor.

Han hade en blå ytterdörr. Jag minns den väl för det var i dörrkarmen till den jag klamrade mig fast då mamma försökte få in mig i lägenheten och stänga dörren om mig.

Han var en främmande människa, han som då var min far.
Få var tillfällena då vi skulle vara under hans ansvar men tillräckligt många för att jag ska minnas den överbelamrade lägenheten med den blåa dörren.

Funderade på idag om jag någonsin kommer bli vuxen. Sådär mogen, ansvarstagande, och eftertänksam.
 
Tycker ju i och för sig att jag har alla de där sidorna, till en viss gräns.
Men så slår en liten jävel till och jag blir totalt galen, tramsig och alldeles för spontan.
Det där att tänka till lite innan är liksom som bortblåst.
Jag kan inte bara skylla på alkoholkonsumtion för detta kan även inträffa en vanlig måndag helt oförhappandes.

Vad är det som gör det? Att en ganska vanlig, lite tråkig mamma helt plötsligt förvandlas till eller tror att hon förvandlas till en rykande het partypingla/ 20-någonting-med hela livetframförsig-tjej.

Eller är det så att man kan vara båda delarna?

Att vara vuxen vuxen verkar så himla tråkigt. Jag vill ju bara ha de där bra sakerna. Fast jobb, bra boende, vänner man känt hela livet och som man verkligen kan lita på, erfarenheten, klokheten som man bara kan få med åren och strunta i de där andra sämre sakerna. Gråa hår, bitterheten, stela leder, hänget (både här och där), amorteringarna och elräkningarna!

Går det att fixa?

Nu så har dimman lättat och jag kan se klart igen.
F*n också, det som var så roligt.
Men sommaren är lång, mycket vatten kan ännu flyta under bron.

Vem vet. Kanske väntar äventyret runt hörnet.
Redo att bli taget med storm.

Kanske kommer sinnesförvirringen som ett brev på posten
och slår ut varje gnutta förstånd jag har ur hjärnbalken.

Hoppas! För det är ju så roligt!