Egentid på accord
Så en hel vecka utan barn. En möjlighet till självförverkligande eller en transportsträcka? Eller en enastående chans att jobba undan, att passa på och göra det där som legat på is? Ska man bara njuta eller ska man låta saknaden få kännas ordentligt så att man i den trötta vardagen minns hur det är att inte ha dem runt sig hela tiden. Att man inser vilken tur man har.
Vi ska på denna vecka hinna jobba, ta vara på ensamtiden, älska (spontant) och få undan sånt som verkligen behöver komma undan så som den där aldrig gjorda tapetseringen. Det är ju bara så att en vecka i vanliga fall känns som en timme och denna vecka lär inte vara längre. Så jag få helt enkelt strunta i vad som bör göras och bara vara här och nu så får vi se vad som hinns med.
Jag bara älskar att vara osocial!
Det är så skönt att umgås med osociala människor ibland. Slippa kallprata, slippa flams och trams, slippa behöva vara trevlig hela tiden för att inte upplevas som otrevlig. Var och en sköter sitt. Det blir så lugnt, så skönt, så bra. Alla trivs. Inte bara vi osociala. Inte för att vi inte samarbetar men vi samarbetar för att kunna sköta vårt. Så i slutet på kvällen, ett enkelt tack! Tack för att du har varit här, tack vare dig har det varit så bra idag. Eller kanske tack vare oss. Tänk att de osocialas samvaro kan vara så trygg och skön?
Och de som tackar oss mest är nog de som varit med oss i våran osociala sfär och som bara älskar den uppmärksamhet det skapar!
Höstutflykt- Vad härligt!
Det är lördag och hela familjen är ledig. Solen skiner från en klarblå himmel och skimrar i höstlövens sprakande färger. En perfekt dag för familjeutflykt!
De packar in sig i bilen och gasar iväg med kommunens fantastiska naturreservat som mål. Ett snabbt stopp på affären för att handla med festisar och bullar, även en och annan kexchoklad slinker med i korgen.
Åå så härligt det är tycker både föräldrar och barn när de kommer fram och tumlar upp för backen längs stigen genom lövskogen. Att inte heller de otäcka sniglarna från i våras tycks vara kvar är till stor lättnard för yngsta sonen. Mamman fotograferar, pappan läser högt från alla de informationstavlor som står utspridda och barnen är så där fulla i spring som bara barn kan vara.
De slår sig ner på den allra soligaste fläcken och förtär sin matsäck. Pappan lägger sig ner i det lite fuktiga gräset och förkunnar att: "Här skulle jag kunna ligga kvar för alltid!"
Då helt plötsligt händer något som får den harmoniska utflykten att hastigt och olustigt avbrytas. Barn nummer ett blir bajsnödig!
Okej, ingen fara på taket. Det finns faktiskt en baja-maja nere vid parkeringen. Efter att mamman förlorat i sten-sax -påse blir det hon som får ta sonen i handen och gå den långa backen ner. Det går lätt. Benen springer liksom av sig självt. Men väl i dörren till stället där det lilla förarliga problemet ska bli löst tvärstannar sonen. "- Det är äckligt här!!" Sk.t också (i dubbel mening) tycker mamman och försöker göra det så trevligt som det nu går i en baja-maja. "- Sådär, nu har jag täckt över allt synligt bajs med en halv toapappersrulle och virat in sitsen i den andra halvan, nu går det ju bra att sätta sig!"
Sonen blåvägrar.
Hmm, nu finns två alternativ. De får hämta resten av familjen och åka hem eller han får hålla sig, vilket iochförsig inte är så bra eftersom det kan leda till förstoppning. Men vad gör man...när det är ledig lördag och alla vill fortsätta mysa i skogen.
Sagt och gjort. De myser vidare. Det går trögare upp för backen denna gång. Det gör ju lite ont i magen nu.
Rätt så glada i hågen kommer dem så upp igen till de andra. Lagom som mamman har lagt sitt huvud till rätta i pappans knä kommer den stora flickan rusande och hör och häpna! Är bajsnödig!
Samma procedur upprepas, förutom att denna gång kommer de inte ens ända fram till baja-majan. Ryktet har nämligen redan nått henne.: "Det är äckligt där inne!"
Det som började som en perfekt utflykt. Solsken, vackra höstfärger, gott fika, glada barn och lugna föräldrar slutar i tårar, skrik och stressade föräldrar.
Ett bajsnödigt barn som tappert håller sig och strävar på är väl okej men två! Varav det äldre är så besviket på sig själv för att hon inte törs gå på ett litet ynkligt äckligt torrdass så hon bara gråter och gråter.
De packar ihop och åkte hem.
Så, vad har de lärt sig av det här?
1. Föräldrarna ser till att alla barn har uträttat sina behov innan avfärd.
2. Föräldrarna köper fika ,men väntar tills familjen återvänt hem igen efter utflykten innan den äts upp.
3. Föräldrarna pratar med barnen om att toaletter KAN se olika ut och ibland får man bita i det sura äpplet, hålla för näsan, ta med våtservetter och bajsa fast det inte är en helt vanlig, citronluktande vattentoalett!
Nästa helg kanske vi gör ett nytt försök!
Besegrad
Jag tycker om att göra fotspår
i nysladdat väggrus
för då syns det
att jag varit där
Jag tycker om att rasslet
blir till musik
då vinden tar löven
i en aldrig stillad dans
Jag kan aldrig låta bli
att ta min väg
genom de stora
högarna av färgexplosioner
Jag kan bara njuta
då solen värmer
mitt ansikte
under en mössa
av tätstickad ull
Jag kan bara erkänna
mig besegrad
av hösten
dagar som denna
Det förflutna
Jag hade nästan hoppats
att du skulle svara
fast ändå inte
för vad skulle jag säga
orden jag hade för länge sen
har jag inte mer
känslan som fanns
finns där inte mer
jag hade nästan önskat
få se dig nära här igen
fast ändå inte
för vad skulle jag då göra
Nytt fokus
Jag har en ny kärlek i mitt liv. Det är en hon denna gång. Jag känner faktsikt igen mig själv rätt mycket i henne. Så som jag var då jag var i tjugoårsåldern och till och med nu. Hon är nog rätt mogen av sig;) Eller så har hon bara levt ett hårt liv. Men för varje dag som går lär jag känna henne mer och mer. Det är så spännande. Jag skulle nästan vilja hoppa fram tio år i tiden och se hur hon kommer vara då OCH det bästa av allt är ju att jag faktiskt kan göra det!
Hon finns i mina tankar hela tiden. Allt jag gör undrar jag om hon också skulle göra eller vad skulle hon göra istället.
Hon får mig att leva upp att se världen runt mig med nya ögon. Hon ger mig nya vänner också. Nya spännande vänner.
Vi kommer så nära varandra, hon och jag. Vi är stundtals nästan samma person. Ååå jag kan knappt bärga mig tills jag får träffa henne igen.
Vikten eller ovikten av ältande
Varför är det så sällan man får höra något positivt om andras förhållanden? Är det för att det inte finns något positivt att säga om förhållanden eller är det helt enkelt så att det positiva behöver man ju inte prata om. Det finns ju bara där och får en att må bra.
Är det bara vi svenskar som är så snabba på att fokusera på det negativa, som ältar om saker som får oss att må dåligt? Så som slöa äkta hälfter, vaknätter och fjantiga konflikter på jobbet.
Eller är det så med mänskligheten över lag?
Men det är nog så att ältar man över saker som får en att må dåligt så mår man en aning bättre. Men om man fastnar i det negativa? Om man inte kommer vidare med sitt ältande? Om man tröttar ut alla i sin närhet med sitt beklagande och sin svarta livssyn, är det då dags att söka hjälp. Är man då deprimerad?
Fritidsproblem någon? Inte jag iallafall.
Är jag en sämre människa som inte har några egna intressen? Jag har ingen hobby eller något speciellt jag sysslar med på fritiden.
Ett tag tränade jag ganska regelbundet, på sommarhalvåret brukar jag försöka komma ut och gå på kvällarna, dock inte denna sommar. Men att kalla det för en hobby låter ju bara fånigt. Jag har ingen hund, häst eller annat tidskrävande husdjur. Jag går inte heller någon rolig kurs i Eternellbindning.
Kanske ska jag hänga med mina kompisar på den där "superroliga" Zumba-träningen som precis har dragit igång i grannbyns skola. Men jag vet inte riktigt om det är min grej och skaka rumpa i en svettig gympasal tillsammans med typ hälften av befolkningen i denna kommun.
Jag är tveksam till att blogga räknas som en hobby, för mig är det snarare en ventil eller ett måste när suget att skriva blir för stort.
Kanske är det så att fritidsintressen är något man skaffar sig när barnen blir äldre och man får tid igen. Men tiden verkar ju inte räcka till för någon oavsett hur många eller hur gamla barn man har. Inte ens de helt barnlösa får tiden att räcka till.
Äsch, jag njuter av de få stunder jag stjäl mig till att umgås med mina bästa vänner, mina telefonsamtal sent in på nätterna och alla böcker jag plöjer mig igenom och det är ta mig tusan inte några dåliga saker att ha som fritidsintressen. Knyppel- och spanskakurser kan jag gå på när jag blir pensionär (om jag inte har fullt upp med att ta hand om barnbarn och putsa mina silverbestick).
