Om man alla svar hade skulle det ändå vara svårt att svara
"Kan man bestämma om man ska bli jättegammal eller bara gammal?" Det är en av alla frågor min 6-åriga dotter ställer till mig nu för tiden. "Och visst är det så att man inte kan gifta sig om inte båda två är kära?"
Och: "- Jag kommer älska dig mamma tills jag blir vuxen och till och med gammal!"
Tänker alla 6-åringar såhär djupt och filosofiskt eller är det bara jag som lyckats få en sådan klok dotter?
Förutom alla svåra frågor hon ställer så forsar det ut den ena fina sanningen efter den andra. Speciellt när det är dax att gå och lägga sig. Och lillasyster är inte långsam att haka på.
Storasyster: "- Jag vill också ha svart hår mamma, för det är så fint som du har."
Lillasyster: "- Jag vill faktiskt ha brunt hår!"
Storasyster: "- Du har ju redan brunt hår ju!"
Lillasyster: "-Jaa, men svart då."
Storasyster: "-Åh, varför vill hon alltid ha samma som mig?!"
Jag svara lite diplomatiskt: "- Ni kan fixa vilken hårfärg ni vill när ni blir vuxna. Det är bara att färga. Fast eran egen färg är ju den finaste."
Storasyster:"- Va färga? Men det går ju inte, det åker ju bort när det regnar ju."
Åå, det finns så mycket jag vill lära er barn och det är så mycket som ni kommer att lära er vare sig ni vill det eller inte, till exempel att ingen kan bestämma själv om man ska bli jättegammal eller bara gammal.
Men när min 6-åriga djuping kryper ner under täcket med nallen under armen svara jag förstårs att "- Du kommer att bli jätte jättegammal och jag kommer också att älska dig tills jag blir gammal!"
Vill vila vid din sida
Det är stillsamt mellan oss
vi tar i varandra mjukt
närmar oss försiktigt
för att inte störa
det lugn som lagt sig
Med nyvaken blick
ser jag på dig
Jag ser allt nu
jag känner allt
fast sakta och mjukt
Försiktigt för att inte väcka
det kaos som pausat
Shopping utan bråk, är det möjligt?
Mina barn är inte bortskämda med att få följa med mamma till affären, iallefall inte någon annan affär än coop. Så när det är studiedag på skola och dagis så bestämmer jag mig för att ta en tripp med hela barnaskaran till det närliggande köpcentrat för att inhandla mössor och vantar till de stundande höstkyliga dagarna.
Släpper bomben vid frukostbordet och idel glada barn slevar i sig yoghurten i sin iver att komma iväg. Som sagt, de är inte bortskämda med denna typ av aktiviteter så det ska bli såå spännande!
Barnen och jag lyckas hålla det glada förväntansfulla humöret uppe (bortsett från ett mindre psykbryt vid val av skor och jacka då det var dags att fara) och lastar in oss i bilen.
Och det blir precis en så trevlig utflykt som jag hade tänkt mig då jag bestämde mig dagen innan för att göra detta.
Alla blev nöjda, ingen slängde sig på golvet inne på HM för att den inte fick en ljusrosa tyllkjol utan var helt nöjd med den mycket praktiska gråa mössan (visserligen med hello kitty på men..), sitt fem-pack strumpor och tumvantar!!
Vad har hänt??
Kanske har även barnen tullat på de stämningshöjande pillren jag nu knaprat på i ett par veckor? Eller kan det vara så att mitt nu lite jämnare humör även påverkar barnen positivt? Eller har de helt enkelt blivit äldre?
Genast kunde jag faktiskt föreställa mig hur vi tillsammans tar shoppingturer flera gånger, kanske till och med varje gång barnbidraget kommit? (Eller det kanske är att ta i...men varannan gång då?)
Nästa gång kanske vi till och med kan titta in lite på någon annan avdelning än barnavdelningen? Det vore ju för härligt!
Att bestämma sig
Jaha, då har man varit och röstat då. Lagt sitt bidrag till demokratin. Valet var lätt när jag väl stod där och plockade valsedlarna. Eller ja, lätt och lätt.
Jag har nu de senaste veckorna sagt minst en gång per dag att jag måste titta på de för fullt pågående debatterna. För jag har verkligen ingen koll. Har ingen aning om vad de olika partierna står för eller vad de tycker. Jag vet ju knappast vad jag själv tycker. Men så har det liksom kommit något i vägen varje kväll. Inte så viktigt har jag då tänkt, jag kan ju alltid googla på de olika partierna. Det finns ju tid till det. Men så var det söndagen den 19:e helt plötsligt.
Någon googling har det inte alls varit tal om och när jag frågar min man som ju faktiskt är rätt allmänbildad och brukar vara tvärsäker på vad han tycker så har inte han heller bestämt sig. Hmm.. kommer fram till att det var bättre förr. Antingen var man Socialdemokrat ut i fingerspettsarna eller så var man helt enkelt Moderat. Om man inte som mina föräldrar som var bönder och alltid röstade på Centern, för det vet väl alla att det är ett Bondeparti?
Det är för många olika att välja på.
Jag som är småbarnsförälder borde ju mest vara intresserad av vad partierna tänker göra åt barnomsorg, skola och föräldraförsäkringen. Dessutom är jag lågavlönad.
Men ska man tänka på sig själv eller ska man tänka på de som har det sämre än en själv så som långtids sjukskrivna och arbetslösa? Ska man tänka kortsiktigt eller långsiktigt?
Ja ja, tre lappar blev det iallefall i lådorna.
Jag kan stolt säga att någon soffliggare är jag inte!
Även om mitt val inte var så himla välgrundat utan mest en impuls då kön tryckte på bakifrån och jag fort behövde komma ut från lokalen då sonen irriterat drog mig i tröjan och undrade vart tusan leksakerna var!
Äh, det skiter vi i!
Somliga säger att allt har ett pris
går man ner i vikt så kommer rynkorna fram
skiner solen hela sommaren
torkar grödorna ut
När barnen växer upp och klarar sig själva
blir man själv bara gammal och trött
Men jag skiter i priset och gläds
åt min smalare kropp
blundar för rynkorna
de ger bara ansiktet karaktär
Hoppas bönderna kan få någon bra kompensation från staten
för sol hela sommaren vill jag iallefall ha
Och att barnen blir självständiga är bara skönt
för då kan jag ta min gamla
skruttiga trötta kropp
efter en sovmorgon till halv elva
odla mina intressen
och dansa hela natten lång!
Höst vs. sommaren
Vad gjorde man om hösten då man var barn? Ja, förutom att slänga sig i lövhögar och gnälla över de stickiga långkalsongerna?
Nu när man är vuxen är ju tedrickande till doftljus som luktar konstgjord vanilj och kardemumma favoritsysselsättningen ruggiga höstkvällar.
Visst är det fint de dagar då solens strålar skiner mellan trädens skiftande löv och lukten av fuktig mark slår emot en på promenaden genom skogen. Men de dagar då man vaknar till en jämngrå himmel och regnet piskar med oändlig frenesi på fönstret. Då är det inte så mysigt. Kanske om man har en ledig dag och kan stanna i sängen under duntäcket för att läsa en pocket. Då är det rätt okej. Men hur ofta händer det?
Vad är det egentligen för positivt med hösten? Allt som växt under sommaren vissnar ner och dör. Dagarna blir kortare och kortare. Det helande ljuset försvinner och man vet att det kommer dröja minst sex månader innan det kommer tillbaka igen.
Tjocka härliga stickade tröjor, randiga halsdukar, snygga stövlar och trendiga mössor i all ära men vad är det mot fladdriga klänningar, bara ben och tunna sandaler?
Nej, måste jag välja så vinner sommaren med hästlängder. Men om det bara står mellan hösten och vintern så vinner nog iallefall hösten tack vare alla sina härliga fantastiska färger och mysiga tekvällar.
Snabb lösning eller i vart fall en start
Man måste ju alltid tro på att det ska vända. För om man inte tror vad händer då? Om man förlikar sig med känslan av hopplöshet. Även då det är jämngrått och inte ens de mest intensiva solstrålarna kan få en att känna glädje måste man ändå tro på att det kommer.
Sen att det finns en hjälp på vägen att få är ju bara ett plus i kanten. En spark i arslet så att säga.
Det återstår att se om jag fått någon spark men tron den har jag iallefall, någonstans där under det grå finns den.
Är det aldrig rätt att göra fel?
Man ska ju inte ge upp.
Men om man aldrig skulle ha försökt då?
Om det aldrig kännts rätt?
Om det bara blir svårare och svårare att hitta ett skäl till att inte ge upp?
Ger man upp då eller fortsätter man kämpa tills knäna blöder och såret i hjärtat aldrig går att plåstra om något mer?
När är det rätt att sluta kämpa? När är det okej att ge upp?
Det största av allt
Den här sången brukar jag sjunga för mina barn då jag nattar dem. De blir alltid lika generade men de bara älskar det. Jag vet inte riktigt var jag har hört den eller om jag har blandat ihop lite olika melodier och texter men nu har just den här sången blivit våran alldeles egna.
"När du sträcker armarna mot mig vill jag bara vara här med dig.
Du är så fin du är så fin du är så fin
och jag tycker om dig!"
Ikväll då jag åkte de 12 milen hem efter att ha lämnat min äldsta son hos sin pappa och hade min yngsta son med i bilen ville han att jag skulle sjunga för honom. Jag sjöng då just denna sång. När jag sjungit den sista tonen satt han tyst en lång stund och sen sa han "- Mamma, tycker du verkligen om mig?" "- Åå om du bara visste!" Sa jag då. "-Jag älskar dig mest av allt i denna värld och ännu mer". Han log lite segervisst och tyckte att jag skulle sjunga den en gång till. Tänk vad härligt det kan vara att ha lite kvalitetstid ensam med sitt barn i en bil i den sena kvällen då stjärnorna lyser på himlen och allt som behövs sägas får tid att sägas.
Alla vill väl älska eller är det inte så viktigt?
Att få vara lycklig, är det en rättighet eller ett val? Är det något man överhuvudtaget kan välja själv?
Vad är det som gör en lycklig då?
Att vara lycklig i ett förhållande måste vara det svåraste att få till. Att känna varje dag man vaknar att man är lycklig, vore något alla förunnat.
Så finns det sådana som gör aktiva val så att de går olyckliga genom livet. Stannar hos sin partner av skuldkänslor eller för att man tycker synd om honom. Eller av bekvämlighet. Är det rätt? Att leva hela sitt resterande liv i trygghet men inte lycka. Eller kanske anser man sig inte vara värd mer än så. Ett bekvämt liv, att var något sånär nöjd. Vad mer kan man önska sig?
Att älska och känna sig älskad då? Vad är det värt? Och är man värd det? Det om något vore alla människors rättighet, men så svårt att finna.
När vet man att man älskar då? När man är förälskad går inte att ta miste på. Pirret, aptitlösheten, och oviljan att i vara någon annanstans än med den man är kär i.
Men hur vet man att man älskar då? När pirret har gått över. När livet kommer emellan. När allt handlar om barnen, jobbet och hemmet.
Jag vet inte.
Hur vet man säkert att det är kärlek man känner och inte bara bekvämlighet, vana, vänskap och samhörighet?
Eller är det precis det som är kärlek?
