gullspira

Vet inte riktigt när min tro på evig kärlek försvann. Kanske var det redan som tvååring då mina föräldrar skilde sig. Det borde inte vara det eftersom jag inte ens minns något av vare sig skilsmässan eller deras gemensamma liv innan den.

Eller var det efter min första förälskelse vid 16 års ålder och han krossade mitt hjärta.

Njaa,, troligtvis inte. Jag hade i och för sig hunnit med att planera för både vårt bröllop och bestämt vad vårt första barn skulle heta, under våra 4 månader tillsammans.

Men efter ett par veckor och många tårar till Power ballads skivan insåg jag att han inte hade varit den rätta.

Kanske var det efter att jag bara lyckades bli kär i killar som inte var kära i mig. Hur svårt ska det vara egentligen.

Eller var det när de personer i min närhet som jag aldrig i min vildaste fantasi skulle kunna tänka mig, skilde sig. De som varit ett par sen tonåren, hade två barn tillsammans och kramades så mycket.

Om de kunde gå isär vilka skulle inte då kunna göra det?

Så har jag ju nu då själv lyckas krascha två förhållanden. Där man kan tro att man verkligen träffat rätt. Jag valde dem ju till pappa åt mina barn.

Är det mig det är fel på? Eller är det bara min starka önskan att få den där fantastiska tvåsamheten som får mig att falla för fel män? Eller fel och fel..de var fel för mig.

Nej nu vet jag vad det är som hänt.

Det var när jag bara kunde tänka 10 år framåt i tiden. Kunde inte se mig bli gammal med en person. Det skrämde mig.

Kanske är det bara det att jag inte vågar hoppas på att det kan vara bra så länge. Att någon kan älska mig ett helt liv. Och om någon inte kan det hur ska jag då våga älska någon så mycket. För om jag älskar och de sen lämnar mig står jag där med brustet hjärta.

Jag har inte tappat tron på evig kärlek, jag vågar bara inte tro att det är något som kommer hända mig. 

Nu vet jag att man inte kan skylla allt på sin taskiga barndom. Men jag skyller faktiskt det här på den.

Under hela mitt liv, hela min barndom har alla som jag älskat försvunnit ur mitt liv. Förr eller senare.

Alla dessa extra mammor och extra pappor. Surrogatfamiljer som jag fått glädjen av att vara en del av. En tid.

Dagis fröknar som jag dragit mig till som en desperat knarkare letar rus.

Barnvakter, kompisars föräldrar, hemsamariter, sommarhemsföräldrar, fosterföäldrar, fostersyskon osv osv.

Första gången jag blev lämnad var jag tre månader. Visserligen bara i en vecka eller nått sådant. Men mönstret har bestått.

Om alla i hela mitt liv har lämnat mig vad säger då inte att även min stora kärlek kommer göra det.


Eller så är det som min vän säger. " Man har inte bara en stor kärlek i sitt liv, man har flera."

Och nu då?  Vågar man tro eller ska man bara flyta med och hoppas på det bästa. Våga öppna upp och riskera lite. Bara älska utan att fundera så mycket.

Planera för pensionen. Blir det inte så är det väl bara att planera om.

Så akta dig du eviga kärleken som väntar runt hörnet, nu kommer jag och tar dig!

De senaste veckorna har jag vänt fullständigt på dygnet. Eller iaf varit vaken alldeles för länge på kvällarna. Somnar inte förens runt 1-2. Så full fart från klockan 7.

Jag som behöver 9 timmars sömn för att funka normalt.

Men jag vet inte hur jag ska vända tillbaka det. Har ju så trevligt på kvällarna.

Varför ska man sova när man kan prata och skratta?

Men det tar ut sin rätt, ögonen skiftar ständigt i rött, håret grånar och jag har konstant en gäspning på G.

Jaja, nu närmar sig hösten med stormsteg och vad kan man då göra förutom att sova? ;)