Och så äntligen pratar vi
Ibland kan det vara en fördel att tänka logiskt och inte styras av vad man känner. Det jag hela tiden avskytt och velat förändra är nu en fördel, är det inte konstigt så säg.
Men varje dag är nu en ny fas, en ny utmaning att klara sig igenom. Men det känns som att vi bestämt oss för att klara oss igenom det tillsammans.
Vill bara andas
Vill bara gråta
men vet egentligen inte varför
vill gömma mig
någonstans där ingen hittar mig
Tvivlar på mig själv
är jag lycklig eller är det oro jag känner
Motsatserna drar och sliter i mig
starka på varsit sätt
Vill bara glida med
i känslan en stund till
Vill isolera mig
i mina tvivel
Stanna upp och bara känna
bara andas i min egen stund
Vill bara välja själv
var jag ska vara
Åå, dessa val.
Jag önskar som så många gånger förut att livet vore enkelt. Att alla beslut man tog och alla val man gjorde var förutbestämda. Och vem vet, kanske är det så. Kanske styrs man av ödet. Den högre makten som talar om och styr en åt rätt håll. Visst vore det enkelt. Då kunde man skylla ifrån sig då något går snett, när det inte blir riktigt som man tänkt sig. För det var ju inte du som bestämde, det var ju någon annan.
Men de gånger då man känner med hela sin själ och allt talar för att det är rätt, då behöver man ingen annan att skylla på. Då tackar man sin lyckliga stjärna att man varit så duktig att fatta rätt beslut och man förstår bara inte varför man inte gjort det tidigare.
Vissa val i livet är väldigt enkla och vissa är så svåra. Vissa val får man leva med konsekvenserna av i resten av sitt liv och vissa är glömde redan dagen efter.
De stora livsavgörande valen är naturligtvis värst och kan ta flera år att komma fram till och när man väl har tagit dem kan man inte backa.
Så, förhoppningsvis finns det en mening någonstans att det blir som det blir eller så är det så att man själv styr åt vilket håll man ska leva sitt liv.
Jag har iallafall kontroll över mitt eget liv och fattar de beslut som jag tror är rätt. Det kan ingen annan ta ifrån mig eller styra över.
Ett beslut fattat
Så var det det här med vägskäl igen då. Nu står jag här. Fast denna gång har jag bestämt mig. Känns i magen att det är rätt väg att gå. Bara det att beslutet är fattat känns bra.
Jag har stått vid färdriktningsskyltarna så länge nu utan att veta vart jag ska ta vägen. Velat fram och tillbaka, vägt för mot nackdelar. Varit rädd, tveksam och obeslutsam. Stått stilla på samma ställe och stampat på tok för länge. Gnällt, gnisslat och gråtit av frustration.
Men nu så är tiden mogen. Nu kan det bara bära åt ett håll och det är framåt.
Bestående men
Mitt första minne i livet är en vit, stickad tröja med polokrage. Jag hatade den. Den kliade och var hemsk. Det gick knappt att få den av sig och när man väl fick det så låg håret som en statisk hjälm runt huvudet.
Tror jag hade ett par matchande pantalonger till. Lika kliande de.
Tänk vad man utsätter sina barn för. Jag var två år, helt otroligt att det är just en sådan sak man minns. Så tänk er för innan ni tvingar på era barn kläder de inte vill ha. Det kan bli deras första minne från sitt liv!
Hatar fortfarande polotröjor och material man blir statisk av.
Katterna i mitt liv
Om jag skulle hamna i ett av dessa fack så skulle det nog vara katt. Bilden jag har av en sån som gillar hundar mest är definitivt inte en sådan som jag.
Nej, man ska ha pondus och kunna visa vem som bestämmer. Jag har lika mycket pondus som en nattslända som flyger för nära gatlyktan.
(Kanske inte världens bästa liknelse, men det är faktiskt sent...)
Tacka vet jag katter. De behöver ingen, eller de tolererar ingen som försöker uppfostra dem, de är självständiga och tar vad de vill ha. De rastar sig själva, ett stort plus. De är mjuka, varma, blodtryckssänkande coh jag älskar ljudet av deras spinnande.
En del tycker att katter är oberäkneliga och att man inte kan få samma hängivna kärlek från dem som man kan få från en hund och visst kan det vara så. Men för mig räcker det så bra med den tillgivenhet jag får från kissarna. Den största kärleken får jag från mina barn och det är fullt tillräckligt.
Jag tycker faktiskt om hundar också. Små, blida saker som inte skäller, hoppar och bits utan som bara tittar på en med mörka fuktiga ögon och ber om att få lite gos. Jag tycker om andra hundar också,kompisars, i lagom doser.
Men de som säger att katter inte har personlighet de har aldrig haft en relation med en katt. Jag har under min livstid haft mer än 10 katter och alla har haft sin egna unika personlighet.
Och visst är de fina att se på?
Så stark i sin kraft, så svag i sin makt
Förändringarnas vindar blåser in över oss.
Jag känner dess pustar i mitt hår.
Snart kommer den, tar mig med storm.
Det viner i träden som står fast
susar kring benen på mig då jag går.
Orkanen kommer fortare än jag anar
försöker blåsa omkull mig där jag står.
Sliter, drar, hindrar min gång.
Böjd av mödan men starkt knogande på.
På andra sidan väntar lugnet
den stilla brisen mot min pinade kind.
På andra sidan mojnar vinden där finner jag lä.
Mmmm..
Sådär, nu är ordningen återställd. Det goda självförtroendet är tillbaka. Kanske för att jag börjar se resultat. Jag är fortfarande laddad till tusen. Men ibland faller jag ner i träsket och det är såå gott!
Idag drog jag till med kycklingfilé, hassselbackare och fetaostsås. Mmmm... Ursäkten är att jag faktiskt var på jobbet. Och jag har sagt från början att de enda gångerna jag får äta mat är när jag jobbar och då 1 gång per arbetspass.
Så, jag njöt av varje tugga! Och det bästa av allt, jag jobbar i morgon med!!
Lurad
Är det ett gott drag att vara godtrogen eller skadar man bara sig själv?
Det är ju iallafall jag som blir sårad och de andra som går hela ur striden.
Skit skit skit!!
Jag vill så gärna tro andra om gott, se till alla bra sidor och blundar för de mindre bra. När ska jag bli bitter på riktigt? När ska jag börja genomskåda på en gång, se igenom och bli skeptisk?
F*n det gör ont att bli lurad.
Blä.
Vad hände med det braiga självförtroendet då?
Det flög visst sin kos. Känns väl sådär. Hade gärna ridit på vågen ett tag till. Känner mig mest tråkig, trist och helt enkelt alldeles förskräckligt dålig.
Nu är det klippt!
Det är faktiskt inte illa för att vara mig. Det känns som att det verkligen är dags nu. Har gått nu i så många år och inte varit nöjd och bara ältat om att jag borde ta tag i saken.
Men det har liksom aldrig blivit läge. Det har alltid kommit något i vägen.
Så, för lite drygt en vecka sen tog jag beslutet. Var ju först tvungen att kolla upp alternativen men kom sedan fram till att detta var det som passade mig bäst. Allt eller inget.
Det går bra. Rent av superbra! Jag är laddad och motiverad som bara den. Trots att jag nu är inne på den 10:e dagen så går det så bra.
Mitt nya liv ska äntligen få börja! Mitt nya smala liv. Tack vare Nutrilett.
Citat
"När en kvinna bestämmer sig för att gifta sig och skaffa barn är det början på ett liv men också slutet på ett. Då stannar hon upp och gör allt för att barnen ska växa upp trygga och flytta hemifrån. När de gör det börjar hon leva igen, men då har hon glömt vad hon ville för det var så länge sen någon frågade henne det."
Meryl Streep i Broarna i Madison County
Att leva i harmoni
Om du kan säga ja på dessa punkter är du en av de få lyckliga människor som lever i harmoni:
1. Mitt liv har en mening och en inriktning.
2. Jag har upplevt en eller flera viktiga förändringar i mitt vuxna liv, och jag har handskats med dessa
förändringar på ett ovanligt, personligt och skapande sätt.
3. Jag känner mig sällan lurad eller besviken på livet.
4. Jag har redan nått flera av de långsiktiga mål som är betydelsefulla för mig.
5. Jag är nöjd med min personliga tillväxt och utveckling.
6. Min partner och jag älskar varandra.
7. Jag har (många) vänner.
8. Jag är en gladlynt person.
9. Jag är inte ömhudad eller känslig för kritik.
10. Jag hyser inte någon större rädsla.
Gail Sheehy 1981
Visst vore det härligt att kunna säga ja till alla punkter. Undrar hur många som skulle kunna det?
Så ett citat på det:
"...om man hyser kärlek blir man alltid lycklig, därför att lyckan alltid är att finna inom människan själv."
Leo Tolstoj
En bra men intensiv dag idag.
Det är också jobbigt att ha fullt upp. Man blir liksom halvklar med allting man gör. Inget blir avslutat ordentligt.
Men det är roligt att ha fullt upp med människor man tycker om och trivs med. Tiden bara flyger fram.
Mitt i all jäkt och upptagenhet skrattar vi. Mest hela tiden. Det ger energi.
Jag saknar att skratta. Man behöver det, att vara lite tramsig och flamsig. Inte så himla allvarlig och seriös hela tiden.
Annars så funderar jag mycket nu. På kärleken, framtiden och meningen med livet.
Har kommit till en punkt jag aldrig trodde jag skulle komma, även om jag har varit nyfiken, undrat och dragits dit, mer eller mindre motvilligt.
Det får en att fundera. När man inte har fullt upp vill säga.
Olga
Liten, mjuk och tillgiven. I 5 timmar har hon bott här men beter sig som hon aldrig gjort något annat.
Hon har hunnit med att sova både i min, Alice och Elias famn. Precis en sådan som jag ville ha.
Den enda som inte är helt nöjd är Ollie. Hon vet inte vad hon ska tro. Är det en kulig lekkompis eller en konkurent? Just nu i denna stund sitter hon och stirrar med svart blick och ger ifrån sig avgrundsjamningar, medans den lilla helt oberört sitter och tvättar sig.
Stackars Ollie. Lär inte bli mycket sömn för henne i natt.
