gullspira

Jag håller på och skriver. Skriver på boken. Tredje och sista gången gillt, som det heter. Har bestämt mig nu iallafall för att använda mig själv som material. Eller iaf som grundidé. Mitt liv. Mitt miserabla, ensamma, trista, knasiga, underbara liv.

Men det är jobbigt. Det rör upp så mycket känslor. Känslor från djupet. Som jag inte ens visste att jag hade. Så nr jag nu sitter här med dator i knät. Tänker tillbaka och låter fingrarna flyga över tangenterna så rinner tårarna i strilar ner för mina kinder.

Är det verkligen bra det här? Är det bra på så sätt att någon verkligen kommer att vilja läsa det? Är det bra för mig att göra det här?

Det kanske är dumt. Men samtidigt har jag ju en historia som vill ut. En historia som jag burit med mig i snart 38 år. Så varför inte.

Nu måste jag få skryta igen. Men denna gång är det över min fantastiska äldsta dotter. Hittade gömd bakom köksgardinen denna saga som hon plitat ner med sina flinka små sjuårsfingrar. Hoppas hon inte misstycker att jag publicerar henner alster såhär.

Så här kommer sagan om vänskap:

" Dät var en gång. Ett träd som var jemt lesen. Och bort vid buskarna i ett lite hus bode en liten mus. Dena mus var inte red för notign. Och båda hade iga vener. Och en dag jek musen ut. Då fek musen syn på trädet. Men varför gråter du sa musen. Då sa tredet jag har igen ven. Det har inte jag heler då kan vi bli de. Sa musen varr är mina ostar som jaghade i min korj. Det var en juv sa musen okh den tog morotena okso de va jag sa tredet som ot ostana men vem va de somot moroterna sa musen. De låter ine i bysken vi går och titar de va bara kaninen för jag älskar moroter. Men de jör iget sa musenför jag har fler moroter och ostar hema sa musen. Ska vi leka sa musen ja sa kaninen. Lisa är hma ska vi gå till hene ja sa aljop men vem är Lisa sa tredet och sa jag kan inte gå doso hmtar vi hit hne. Ska ni jöra so för mej. ja du är ju vår ven."

Visst är det fantastiskt bra?! Så stolt mamma.