gullspira

Jag bara måste få berätta. Eller skryta kanske det är..

Fick höra idag på jobbet från en kollega att de hade suttit och samtalat under kvällsmaten. En av ungdomarna hade frågat vem som bestämde schemat, alltså vilken personal som skulle vara med vilket barn.

Vet inte riktigt vad deras personal hade svarat på det men reaktionen från de två ungdomarna hade blivit..: "Amen åå vad dumt. För vi vill ju alla vara med Marie! Varför kan vi inte få vara det?"

Det värmde så mycket. Jag blev så glad. För det måste väl ändå vara den största komplimangen man kan få. Att de ungdomar man jobbar med tycker om en och vill att man ska jobba med dem. Borde ju vara en självklarhet men det är inte alltid man så tydligt får det uttryckt för sig.

För alla vill väl vara omtyckta. Är det inte så?

Speciellt nu kändes det så skönt och roligt att få höra det. Och att en andra personalen var så storsint och vänlig att framföra det dessutom.

Och visst är det så att man allt för sällan får höra att man är omtyckt. Att man betyder något. Att det man gör gör skillnad.

Har så länge känt mig otillräcklig. Aldrig lyckats svara upp till det som begärts av mig. Inte orkat, inte kunnat, inte vetat hur. Det har bara blivit fel. Otillräckligt.

Men kanske kanske gör jag något rätt då. Någonstans. Det är skönt. För jag gör ju mitt bästa.

Och vet ni. Ni som vill vara med mig. Jag vill vara med er också!