gullspira

Jag träffade en gammal barndomsvän idag. Det är både märkligt och härligt på samma gång. Till att börja med står man där, tittar och försöker hitta den där personen som man en gång kände. Sen när den glimtar till känner man sig nästan sorgsen.

Vad är det som gör att man tappar så fullständigt kontakten med vissa verkligt nära vänner i sitt liv? En vän som man skrattat, delat hemligheter och växt upp tillsammans med.

Men naturligtvis är det så. Och naturligtvis är det fantastiskt roligt att träffa den.

Genast åkte jag hem och började rota igenom lådor och skåp efter minnen. Från den tiden. En så där 20-25 år sedan. Och det känns som igår!


Mitt rotande gav inte så mycket foton på oss men istället hittade jag en urgammal diktsamling som jag knåpade på då.

Mycket trams och allmänt skit men just denna gillade jag. Förstod nog inte riktigt då hur bra den var, eftersom den var intryckt på baksidan av ett papper och utan överskrift.


Du min förtvivlan och min kraft
du tog allt eget liv jag haft
och för att du krävde allt
gav du tillbaka tusenfalt


Skulle jag ha skrivit det idag skulle jag nog formulerat mig lite annorlunda;) Så en till:



Moln som fara
rop som inga röster svara
intet verkligt är oss givet
ty en dröm är hela livet
själva drömmen drömmer bara