gullspira

Det är svårt att leva i nuet då man hela tiden blir påmind om sitt förflutna.

Det är ännu svårare att planera för framtiden då man hela tiden är fullt upptagen med nuet.

Så vart lämnar det mig? Någonstans mitt emellan allt. Någonstans i tomma intet. Svävande, tom på innehåll men ändock svävande. Sakta sakta förs jag fram av de välvilliga vindar som står till mitt förfogande. Som jag inte krävt ska leda mig men som gör det.

Stundtals svävar jag in i hotande svarta orosmoln, studsar mot dem, blir naggad i kanten. Men strax seglar jag ut, på andra sidan, där solens strålar lindrar mina trasiga kanter.

Högt högt över allt som försöker dra mig nedåt svävar jag. Blickar ner från min skyddade färd, ser förstårs allt som händer men kan inte göra så mycket åt det mer än att fortsätta min färd.

Vissa dagar är mitt moln tungt av regndroppar, de svämmar över, faller ner över de som finns där nere. Fuktar och kanske lenar en aning.

Så,  lättare stiger jag en liten bit till.

Snart kan jag landa i säkerhet. Låta mina små luddiga moln få vila under mitt beskydd. Fylla mitt inre med innehåll. Fylla min dag med ny energi.