HAHA!
Glädje!
Visst är det ett fint ord? Kan rymma så mycket och betyda så mycket. Små enkla saker eller stora fantastiska, härliga saker.
Att vara glad, att känna glädje är ju i sig fantastiskt. Man ler, det spritter i kroppen och man dansar fram.
En väldigt liten sak kan i ett slag förändra hela ens uppsyn om man blir glad utav den.
Vissa saker kan sitta i och sprida glädje i flera dagar. Man svävar på moln. Leendet ligger ständigt nära till hands.
Skrattet gurglar i halsgropen och man smittar av sig till de runt omkring.
Allt känns lite lättare.
Just idag är jag glad och det i sig är fantastiskt!
Mina barn
Min äldsta dotter är en väldigt klok flicka. Tror hon kan ha ärvt det efter sin mor, men är inte riktigt säker för idag känner jag mig allt annat än klok.
När jag håglöst steker kvällens falukorvsmiddag och ynkligt förlorar min blick långt in i väggen någonstans ,tittar hon upp på mig från sitt ritpapper och säger med sin ljuva stämma: - Mamma, du vet väl att du är världens bästa mamma!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta av glädje att jag har en sådan fantastisk dotter som ser när mamma är lite nere eller gråta av rörelse.
Jag valde att ta henne i famnen och gråta en glädjetår.
Samtidigt blir jag lite bekymrad. Om hon nu har ärvt detta anlag av mig att se hur andra människor mår och försöka få dem att må bättre, så kommer det drabba henne. Drabba henne på så sätt att hon också precis som jag alltid har känslorna utanpå, liggande strax under skinnet.
Bli berörd, störd och påverkad av andra. Påverkad positivt, visst. Påverkad negativt, jodå.
Men någonstans är det väl ändå bra att hon är så fantastiskt inkännande, empatisk och klok. Ja, så klok min stora lilla dotter.
Dikten
"Jag bryr mig inte om hur du tjänar ditt uppehälle. Jag vill veta vad du längtar efter och om du vågar drömma om att nå din längtans mål.
Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du vågar göra dig löjlig för kärleks skull, för dina drömmar, för att känna att du lever.
Jag bryr mig inte om vilka planeter som står i konjunktion med din måne.
Jag vill veta om du har nått djupet i din sorg, om du har låtit dig öppnas av livets svek eller blivit knuten och sluten av rädsla för mer smärta.
Jag vill veta om du kan sitta hos smärtan, min eller din, utan att försöka dölja den eller förminska den eller bota den.
Jag vill veta om du kan vara i glädjen, min eller din, om du kan dansa ohämmat och låta extasen fylla dig ut i tå- eller fingerspetsarna utan förmana oss att ta det varligt, att vara realistiska, att minnas våra mänskliga begränsningar.
Jag bryr mig inte om ifall den historia du berättar för mig är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att vara sann mot dig själv; om du kan bära att bli anklagad för svek och inte svika dig själv; om du kan vara trolös och därför tillförlitlig.
Jag vill veta om du kan se skönhet även när den inte är vacker, varje dag och om du kan ösa ditt liv ut dess närvaro.
Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt, och ändå stå vid stranden av sjön och ropa ”Ja!” till den silvriga fullmånen.
Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött och sliten in i märgen och göra det som behöver göras för barnen.
Jag bryr mig inte om vem du känner och hur det kommer sig att du är här. Jag vill veta om du tänker stå med mig i eldens mitt och inte vika undan.
Jag bryr mig inte om var eller vad eller med vem du har studerat. Jag vill veta vad som håller dig uppe, inifrån, när allt annat brister.
Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen trivs med ditt sällskap i de tomma stunderna."
/Oriah Mountain Dreamer
Jääääsp!
Men det är skönt att vila mitt tunga huvud mot kuddarna i soffan, linda in mina kalla fötter i den röda filten och veta att i morgon och nästa dag är jag ledig.
Att nu ikväll behöver jag bara orka äta min choklad och ingenting annat.
Så tokigt
Man tror man vet
hur allt ska bli
Hur allt ska vara
Man har ingen aning
förens man är där
Och nu, ja nu
är det för sent
Mitt vanliga misstag
att tro jag har kontroll
Tills jag inser
att jag aldrig haft det.
Vad är det som går och går.....
Flexibilitet är mitt andra namn! Så länge jag tjänar något på det ja. Just nu tjänar jag tid. Och just nu är tid så värdefullt för mig. Mer värdefullt än något annat. Jag förhandlar om tid, köper mig till tid och säljer mig för tid.
Dagar. timmar, minutrar ja, till och med sekundrar är värdefulla.
Om jag kunde skulle jag stanna tiden, fast nackdelen är ju att den då skulle upplevas långsamt. Att det man väntar på kommer ta ännu längre tid innan man får.
Så är det inte märkligt så säg. Ibland vill man att tiden ska springa fram, rusa blint på, inte stanna för några hinder. Men ibland vill man stanna i stunden, frysa, stå still och bara njuta av just det ögonblicket.
Tid. Så förgänglig. Stunder, ögonblick som aldrig återkommer. Så saker som man otåligt väntar på, längtar, trängtar efter. Plötsligt är de där. Och lika plötsligt över.
Nya tag då
Träning när den är som bäst. Såhär i nystarten, när man är laddad till tusen. Viljan och lusten är superstark. Man hittar alla stunder som går att komma iväg. Det spritter i kroppen och man blir pigg, glad och känner sig framförallt så duktig.
Ny musik i lurarna, nya träningskläder och förnyat dyrt träningskort. Då är det bara att köra. Fast det funkar skitbra utan med. Eller ja, inte utan det dyra träningskortet då.
Så, tänker man när man står där och kroppen jobbar på högvarv, svetten samlas i svanken och lårmusklerna är stenhårda av ansträngningen:"Varför i helvete har jag inte kommit iväg tidigare!"
Nu är ju jag då inte någon superatlet, utan bara en helt vanlig soffpotatis som tagit mig i kragen och skaffat mig lite egen tid. Lite egen BRA tid.
Och kanske kanske kan det även ge lite resultat, förutom att jag inte längre sitter ner gropar i soffan och sliter sönder tangentbordet på datorn.
Nej, nu jädrar ska här bli fast och fint och piggt och glatt och snyggt. Ja, snyggt är nog priorietet ett!
Musik
Tänk att det kan rymmas så mycket känslor i musik. Ja, minnen och nostalgi, brustna drömmar och brustna hjärtan. Men också väldigt mycket glädje, skratt och lyckliga stunder.
Många låtar har sina alldeles egna minnen. En svettig tryckare på mellanstadiediscot, en gråtstund i ett nersläckt tonårsrum, första tungkyssen, första fyllan, första gången du blev dumpad, eller den där sommaren när du och bästa vännen åkte på roadtripp till grannstaden.
Barndomsminnen. Hopprep i handen,, en balkong i sommarsolen med hela världen för dina fötter. Polkagrisrandig sommarklänning och "Ooa hela natten" på full volym.
Eller bara en viss känsla, till och med fysisk kan komma tillbaka. Om man varit febersjuk till exempel när man lyssnat på en speciell låt eller skiva så känner man sig sjuk varenda gång man sen hör den igen.
Eller kär, eller upprymd eller deppig, eller sorgsen eller ung. Ja, ung ja! Det är det många låtar som får en att känna sig.
Fantastiskt vad musik kan göra. Så hemskt man kan må och så underbart!
oliktänkande
Känner man någonsin en person fullt ut?
Kan man någonsin veta precis vad en annan person känner eller tänker?
Vill man ens veta allt, eller är det inte lite skönt att ändå upptäcka nya saker allteftersom.
Nya sidor, nya idéer och tankar.
Att bli lite förvånad, överraskad sätter ju en extra piff på tillvaron.
Men om de nya sidorna man upptäcker bara är till det sämre då? Hur ska man då förhålla sig, ska man blunda och titta bort?
Kan en person inom loppet av ett par veckor förändras så till den grad att den är oigenkännlig? Borde inte vara så va, borde vara så att dessa sidor alltid funnits, men varit...vad? Vilande.
Olika situationer, olika perioder i livet kommer olika sidor fram men personligheten finns väl alltid där. Beständig, oföränderlig.
Hmmm...har fått höra att jag sen några veckor tillbaka bytt personlighet helt.
Ibland måste man ta jobbiga beslut, såra andra människor osv. men för det har jag inte blivit en annan person.
Jag själv tycker nog att jag fortfarande är den samme. Men den som säger så, är den den samme?
Eller är det bara dens egen bitterhet som talar? Dens besvikelse över det som aldrig blev av, över de drömmar, framtidsplaner och visioner som nu aldrig kommer att infrias?
Jag tror det. Och jag tror att när känslorna fått svalna och förnuftet kommer tillbaka så kommer även jag att vara den samma. Även i dens ögon.
Röst
Den röst som jag visste fanns där
men som jag aldrig hört
hemsöker mig nu
sveper undan mina fötter
Väcker den slumrande nyfikenheten
Gör mig stum av behaget
Så mycket som ryms i ett ord
som tränger sig in genom skinnet
Hade väl aldrig kunnat ana
att skalet var så tunt
Får mig att skratta och le
får mig att komma
till sans
eller snarare ur balans
på ett sagolikt sätt
svävar iväg i en fantasi
som strävar mot verklighet
Rösten som bär mig med sig
lindar in och håller mig varm
skyddar och visar mig världen
genom nya ögon
Att det ska behöva vara så svårt
Ibland blir saker så mycket svårare än de skulle behöva.
Men kanske är det det som gör resans mål så eftersträvansbart, så åtråvärt. Förnimms så ouppnåeligt och just det ett önskvärt mål. Något att idogt arbeta sig emot.
Något att längta till, drömma om och planera för. Något att fylla sin tid med.
Om man på en gång fick precis allt man ville, fick det direkt så som man ville. Vad skulle man då ha att se fram emot? Vilka hinder skulle man kunna glädjas åt att ha klarat sig över? Vilka motgångar skulle man klokare och starkare ha tagit sig ur.
Skulle man någonsin få känslan av triumf i sitt hjärta, som man får då man äntligen nått sitt mål.
Sådant är livet
Skulle gått på fest, men planerna ändrades. Känns lite trist men det är ingen katastrof. Visserligen var det en uppstyrd, säkert superrolig fest. Men men...eller nåja..vad är väl en bal på slottet.
Nu är det ju andra som får desto roligare.
Och jag får en lugn skön hemmakväll med chips, Melodifestivalen och mina rara barn.
Sen när barnen har somnat så har jag ju egen tid. Helt egen tid, kan göra precis vad jag vill. Känns som att det var 100 år sen sist.
sex....igen...på nytt
Ska vi kanske prata om det ständigt heta ämnet sex.
Ja, det gör vi.
Jag har alltid haft en föreställning om att sex med någon ny ska vara famlande, nervöst och pirrigt. Är det så? Att det blir bättre allt eftersom åren går och man lär känna varandra bättre. Vet precis vad den andra tycker om och inte. Är det så?
Eller har det med åldern att göra? Att man som lite "äldre" har lärt sig vad man vill och kan ta för sig.
Visst har man lite försprång om man precis har träffats, allt är nytt, man är ivrig att utforska, man blir sugen av blotta tanken.
Till och med ord kan sätta igång fantasierna...
Meningar, bara ord...som triggar.
Funderingar och tankar om hur det skulle kunna vara..vad man skulle kunna göra.
Är det någon skillnad på manlig och kvinnlig upphetsning? Triggas vi igång av olika saker eller är vi mer lika än vi någonsin kunde tro?
Vissa måste se, höra och känna och för vissa räcker det med rätt sorts ord, meningsuppbyggnad för att våra kroppar ska börja gå på högvarv.
Såå, är det sexet i sig eller bara blotta tanken på det som gör att hormonerna börjar svalla, att vi vill fortplanta oss. För det är väl det allt egentligen går ut på?
Men vi då? Som är helt nöjda med våran fortplantning, som inte vill sätta fler avkommor till världen, vad vill vi?
Kanske det som alla behöver, längtar efter och jagar efter. Närhet, ömhet och känslan av en annan kropp. Bekräftelse och ren och skär njutning.
Raggsockor, köksbord och låsta dörrar
Dessa dagar är mycket händelserika! Mycket roligt och mycket oroligt. De stunderna jag har för mig själv, iförd raggsockor, mysisar och med uppsatt hår instängd i badrummet sittandes på golvet med datorn i knät är roliga.
Då känner jag att jag är där på riktigt...bara jag.
Så, detta skriver jag till den som är där med mig inlåst i badrummet. Du får mig att leva, att andas lite lättare och att njuta av livet.
Precis vad jag behöver.
Andra dagar är tyngre...då får jag höra att jag är egoistisk och oförstående. Kanske är det dax för mig att vara lite egoistisk nu.
Jag har lärt mig att det är bara jag själv som kan ta hand om just mig själv. Det är bara jag som verkligen vet vad just jag mår bra av. Ingen annan kan ge mig precis det jag behöver...
Jag får se till att jag får det.
