gullspira

En del skulle säga att jag har allt. Att allt jag har ska göra mig nöjd. Så varför är jag då inte det. Har jag för höga krav, ställer jag för höga krav på hur mitt liv ska vara.

Men att ha allt är inte samma sak som att ha rätt saker.

Saker i sig är inte det viktigaste. Det allra viktigaste är att må bra. Visst kan man må lite sämre vissa perioder i livet. Det tillhör livet. Men att gå år ut och år in och känna sig missnöjd. Bli bitter och aldrig känna riktigt lycka.

Så varför gör jag inte det då? Känner riktig lycka? Är det i mig själv felet ligger. Mitt ständiga ältande. Mina tankars irrande gångar, letande efter svar och bekräftelse. Kanske. Eller är det just det att jag är kvinna.

Kvinnor är i regel mer missnöjda med det liv de lever. Varför? För att vi jämför, analyserar och diskuterar våra liv in i minsta detalj med våra vänner?

Men att jag vet detta gör ju inte att jag blir lyckligare.

Jag har jobbat, lyssnat och analyserat mig själv under lång tid. Försökt att hitta saker som gör att jag ska må bättre. Och visst gör jag det. Har blivit starkare. Mycket starkare. Står på mig och talar för mig.

Detta uppfattas då som att jag blivit egoistisk. Kanske det. En aning iallafall. Jag är egositisk om man ser till att jag värdesätter min egen lycka och mitt eget välmående.

Men för den delen glömmer jag inte bort människorna runt om mig. Mina barn, som är det allra viktigaste i mitt liv. Som jag har fött till denna värld för att skydda, älska och värna om.

Det gör jag. Så gott jag bara kan.

Så undrar jag då i mitt stilla sinne varför ens egen lycka alltid ska vara beroende av någon annans olycka. Behöver det vara så?
Kan man göra något för att föhindra det?

Kanske någon vis människa som vet för jag gör det då inte.