gullspira

I morgon är det första december och inte en gnutta snö ute.

För min del gör det inget. Inget alls. Man slipper borsta, skrapa och skyffla. Man slipper bli röd om öron och tår.

Elräkningarna är fortfarande humana till priset. och jag slipper rota längst ner i kartongen inne i förrådshörnet efter ett par varmfodrade kängor.

Men om endast fyra veckor är det jul. Och om fyra veckor vill man ha snö. Ett fint pudrigt täcke över sin utomhusmiljö.

Så vill man att det ska ligga där, orört och vitt. Åtminstonde till efter trettonhelgen. Sen kan det få bli vår.

Men barnen. De är inte nöjda alls nu. De förstår inte ens att det är vinter. När de ser en bild på tv där snön ligger tjock och gnistrande ylar de av glädje och längtan.

Vad är det egentligen med snön som är så underbar när man är barn?

Är det att man då vet att julafton snart knackar på dörren? Eller är det att till och med den segaste föräldern blir en hurtbulle och snörar på sig sina gamla hockeyrör, för att slåss på sitt vinglande vis med de andra rödkindade föräldrarna på isbanan?

Eller de härliga kalla dagarna i pulkabacken med chokladfylld termos och trötta lår av knatande upp och ner?

Kanske är det ljuset? För det kan även jag tycka är skönt med snön. Det blir aningens ljusare när den kommer.

Nåja, lite snö kan de väl få då mina små barn. Så kan vi kanske en dag tumla runt i termobyxor och lovikavantar. Slänga oss på rygg med mjuka flingor singlande ner på oss där vi spretar med armar och ben för att göra den där perfekta snöängeln.