gullspira

Det var en gång en man. Som pratade yvigt och syntes där han gick fram. En man som drog blickarna till sig på sin väg.

Han skrattade och log. Han sjöng en sång om att livet var underbart. Alla som såg honom kunde känna hans lycka och smittades av den.

Hans händer var stora och varma och om han kunde skulle han famna hela världen med dem.

Så en dag korsades hans väg av en liten olycklig flicka. Hon tittade på honom med sina mörka ögon. Såg in i hans lyckliga själ och önskade sig en liten bit av det hon såg.

Hon drogs mot honom som ett bi till en viol och snart låg hon i hans famn.

För en tid blev även den lilla olyckliga flickan glad och sjöng längs sin väg. De skrattade tillsammans och molnen skingrades där de gick hand i hand.

Flickan kände sig varm och de mörka ögonen sken.

Men så en dag.

Den stora varma mannen slutade tralla. Den nu lyckliga flickan kunde inte alls förstå vad som hände. Hon kröp närmre in i famnen. Försökte suga åt sig av den lycka som funnits där men som nu var på väg att försvinna.

Hon klappade, smekte och gav av hela sin lilla själ. Men ingenting hjälpte.

Så hon tystnade, de mörka ögonens sken slocknade. Hon grät och förbannade sig själv för att tagit av den stora mannens lycka. Nu fanns där ingen kvar till honom.

Så skildes deras vägar. Den stora mannen och den lilla flickan. Han hade blivit en sorgsen och arg man.

Och den lilla flickan då. Bar hon fortfarande med sig den stora mannens lycka i sitt hjärta?


Nej. Hon grät och förbannade sin egen olycka. Den som varit skyldig till det som hände.