Så försvann det lika fort som det kom
Jag hade i min enfald glömt hur ont det kunde göra.
Att känna sig så här tunnhudad och utlämnad.
Så lätt raseras allt. Blir till intet.
Hur orkar man någonsin försöka igen?
Varför skulle man ens försöka på nytt?
När det gör så ont när det försvinner.
Önskar jag kunde vara hård
osviklig i mina önskningar.
Skydda det sköra som finns där.
Kalla det blåögdhet
eller naivitet
Men jag kommer nog aldrig sluta tro.
Kommentarer
Trackback
