Så typiskt mig
Skulle ta en promenad idag till min gamle far. Sagt och gjort. Tyckte jag hade ganska bra koll. Det var ju liksom bara rätt över till andra sidan. Har iofs aldrig gått dit men hur svårt kan det vara.
Med raska steg klev jag iväg. Solen sken och fåglarna kvittrade. Härligt med frisk luft och motion efter en dag inhomhus med skurhandskarna på.
Första kilometern gick jättebra. Jag gick åt rätt håll. Behöve bara vända en gång när jag kom in på en återvändsgata.
Så kom jag till en bro. Hmm. tänkte jag. Inte ska jag gå över motorvägen. Verkar jättekonstigt. Han bor ju typ bara på andra sidan skogen. Asch jag genar.
In på en tillsynes rätt trygg skogsväg. Solen skiner fortfarande och självförtroendet är på topp. I fickan ligger mobilen med gps, i ifall att.
I bakgrunden hör jag bruset från motorvägen som en mysig godnattvisa, lugnande.
Så blir skogsvägen aningens smalare. Och smalare. Och smalare. Till slut är den bara en smal lerig skogsstig in mellan hängande grangrenar och susande björkar.
Rätt vad det är hoppar det till i gräskanten. Jag hoppar också till och skriker. Sådär tjejigt. IIII!! En stor fet äcklig padda.
Jag hatar paddor. De skrämmer mig. Jag hatar att de skrämmer mig.
Nu börjar oron komma krypande. Jag borde vara framme. Runt om mig reser sig tallarna högt. Vart jag än ser är det skog.
Åå..det ljusnar lite där borta. Kanske jag kommer ut ur skogen nu. Nähä, ett litet kallhygge bara med rangliga jaktorn strategiskt utställda runt om.
Känner att jag blir lite irriterad övar alla dessa torn. Måste de stå just här? Borde de ju inte göra nu när jag är så nära bebyggelse. Eller är jag inte det?
Jag vände.
Gick med snabba steg samma väg tillbaka den väg jag nyss hade gått. Det var alldeles för läskigt att nästan gå vilse. Och den där jädra gps:en i mobilen hjälpte ju inte till ett endaste dugg när man var mitt ute i ingenstans.
Hämtade bilen och åkte till fadern den vanliga vägen istället.
