gullspira

Vad kommer det sig att de bästa föräldrarna alltid är de som inga egna barn har?

Jag har aldrig hört en mamma skryta över vilken pli hon har på sina barn eller hur konsekvent hon är i sin uppfostran.

Vad beror det på?

Är det våran egen känsla av otillräcklighet som alltid finns där? Att hur bra man än gör så kan man alltid göra bättre. Hur bra man än är som förälder så finns det alltid något där som man kan klaga på.

Att göra så gott man kan är inte tillräckligt.

Eller är det så att hur bra förälder man än är så kommer de små liven som är våra små barn alltid att ha en egen vilja, ett eget humör som skiftar dag för dag, minut för minut.

Och att vi som är deras föräldrar och står dem närmast är dem som får ta det. För vi finns alltid kvar, vi älskar dem för evigt hur illa de än beter sig. För det är våran lott, vårat straff för att vi en gång valde att sätta barn till världen. Vi kommer inte ifrån våran kärlek. Och en evinnerlig tur är väl det, för det är ju det bästa som finns. Kärleken till ens barn.

Mina barn kan bete sig som små krävande monster då de är hemma i hemmets trygga miljö med mig, deras mamma som de vet alltid står kvar. Medan de kan i en ovan miljö med människor som de inte känner så superväl uppföra sig som små änglar.

Lite frustrerande för mig som mamma. Men det är väl bara å tacka å ta emot å ta åt sig äran för att de är så trevliga små personer bland annat folk. Något rätt har man nog ändå gjort då;)