gullspira

Varför är det alltid mycket bättre och sova i någon annans säng när man är barn?

När man blir vuxen kan man knappt inte sova i någon annan säng än sin egen, om ens den vissa nätter.

Mina kära små vill alltid "sova över" hos något av sina syskon. Till och med förut då tjejerna delade rum. Det enda som skilde dem åt var en öppen hylla. De såg varandra, hörde varandra och kunde till och med röra vid varandra. Men ändå skulle de tvunget sova i samma säng!

Det fick de. Iallafall på helgen. Det tar liksom aningens längre tid för dem att somna då de "sover över".

Man kan ju tycka att det skulle vara skönt att få vara lite själv ett tag då man har två intensiva syskon. Men nej då.

Jag tycker det är skönt att sova själv. Få bre ut sig precis som man vill. Ingen som stör. Snarkar eller har sig.

Ingen som tar på en när man inte vill. Ingen som tar täcket av en och snor den skönaste kudden.

Men

Jag tycker inte om att gå och lägga mig själv. Det är tråkigt, ensamt och lite ledsamt.

Skulle vara mysigt med någons varma kropp bredvid att värma de kalla fötterna och händerna på. Skönt med någons smekande händer i håret och över ryggen.

Det skulle vara mysigt att ligga och småprata lite innan man blir så sömnig så man somnar mitt i en mening.

Ja det och lite till saknar jag.

Så jag förstår de små. Det är mysigt att "sova över".