gullspira

Ibland blir jag bara så trött på min egen röst. Ibland bara pratar jag för mycket. Pratar en massa dynga. Onödigt ogenomtänkt svammel.

När jag har pratat sådär mycket så kommer jag ju liksom inte ihåg vad jag pratade om. Det är jobbigt. Jag vill ju analysera i efterhand vad som sades.

Men eftersom jag sa så mycket så minns jag inte exakt vad jag sa. Dumt.

Ofta tänker jag efter väldigt noga innan vad jag vill få sagt. Speciellt viktiga saker. Men det är en sak att tänka hur man ska säga och en annan att verkligen göra det.

Det som såg så bra ut på papperet och som lät så bra innan kommer bara ut som en rörig röra. Oförståeligt och geggigt.

Gillart inte. Ungefär som nu. Någon som begriper vad jag menar nu?

Det värsta är att det inte går att ta tillbaka saker som sagts. Det är liksom gjort. Oåterkalleligt. För alltid.

Men om det var en rörig gegga så borde inte ens de som fick lyssna på det komma ihåg vad jag sa. Fast om jag tänker så så känns det ändå värre.

För tanken med att säga vissa saker är ju att det ska göra intryck. Lämna spår efter sig, en tanke som slår rot. Få någon annan att tänka till. Förstå min tanke.

Jag lyckades inget vidare idag.

Nej. Ibland är det sant. Tala är silver men tiga är guld.