gullspira

Tänk vad mycket fina människor det finns runt omkring en.

Häromdagen när jag låg sjuk och ynklig i min säng kände jag mig som den mest ensamma i världen. Så fel jag hade.

Jag är inte ensam även om jag bor ensam. Har fullt med underbara presoner i min närhet som bryr sig om mig och visar det.

De ringer, sms:ar, skickar julkort, bjuder hem mig och till och med skickar blombud!

Och visst är det så att julen är den tiden på året som flest människor känner sig ensamma men det måste också vara den tid på året då vi är bäst på att höra av oss till varandra och visa hur mycket vi bryr oss.

Så tack ni fantastiska personer som gör mig, inte till den mest ensamma i världen utan den mest lyckosamma!

Jag bara måste få berätta. Eller skryta kanske det är..

Fick höra idag på jobbet från en kollega att de hade suttit och samtalat under kvällsmaten. En av ungdomarna hade frågat vem som bestämde schemat, alltså vilken personal som skulle vara med vilket barn.

Vet inte riktigt vad deras personal hade svarat på det men reaktionen från de två ungdomarna hade blivit..: "Amen åå vad dumt. För vi vill ju alla vara med Marie! Varför kan vi inte få vara det?"

Det värmde så mycket. Jag blev så glad. För det måste väl ändå vara den största komplimangen man kan få. Att de ungdomar man jobbar med tycker om en och vill att man ska jobba med dem. Borde ju vara en självklarhet men det är inte alltid man så tydligt får det uttryckt för sig.

För alla vill väl vara omtyckta. Är det inte så?

Speciellt nu kändes det så skönt och roligt att få höra det. Och att en andra personalen var så storsint och vänlig att framföra det dessutom.

Och visst är det så att man allt för sällan får höra att man är omtyckt. Att man betyder något. Att det man gör gör skillnad.

Har så länge känt mig otillräcklig. Aldrig lyckats svara upp till det som begärts av mig. Inte orkat, inte kunnat, inte vetat hur. Det har bara blivit fel. Otillräckligt.

Men kanske kanske gör jag något rätt då. Någonstans. Det är skönt. För jag gör ju mitt bästa.

Och vet ni. Ni som vill vara med mig. Jag vill vara med er också!

Det är ganska mysigt med vintern. Då man sitter innanför köksfönstret och ser ut genom adventsstakens ljus på mörkret utanför.

När man sitter i värmen och är mätt och belåten efter en särdeles lyckad kvällsmat.

När stjärnorna lyser från svart himmel, tindrar sådär fridfullt ner på dig.

Om mindre än två veckor är det julafton. Barnen är så förväntansfulla att de nästan spricker. Det smittar av sig på en annan. Jag vill bädda in mig med tomtar och knäck.

I gårkväll stod jag i köket och strykte yngsta dotterns luciaklänning. Bara det gjorde mig fridfull till sinnet. Att se hennes stolta lycka i ögonen då hon åkte iväg på dagis luciafirande med glitterkrona i det vågia håret. Även om detta var det första året sen de föddes som jag inte var med på lucia på dagis så gjorde det inget. Jag var med iallafall. I tanken.

Jag stannade hemma med hennes magsjuka bror. Vi hade kvalitétstid. Men när vi satt där och åt våran mat, han och jag. La han huvudet i handen och undrade när systrarna skulle komma hem igen. Då hade de varit borta i en halvtimme! Han saknade dem.

Det är fint.

Ja, detta är en tid för mys och gemenskap och jag älskart!