Maktlös men inte rådlös
I det liv som en gång var mítt
råder kaos, upprördhet
sårade känslor och ångest
Mitt i det som råder
finner jag en stunds frid
vilar i värmen som vänner sprider
Ömma famnar som sluter om
mildrar fallet
hjälper med sina ord
sin närvaro och tid
Så att även jag kan
mildra hjälpa
ge en stunds frid
till de som mest behöver
De som inte bad om att hamna här
de som minst av allt är skyldiga
de som jag nu vill hålla mig nära
nära nära nära och skydda
Suget som försvann
En liten skvätt öl slank ner också, men den blev icke-kall så fort och då är det också äckligt.
Nej, det är nog inte bra att gå ifrån sina vanliga gamla vanor. Ska fortsätta mitt nya hurtiga liv med kvällspromenader och Nutrilett som kvällsfika.
Eller...en och annan gång kan man ju få unna sig.
Att äta eller inte är frågan eller snarare vad?
Vad beror det på att en kvart efter att jag plockat bort kvällsmiddagen från bordet är barnen hungriga igen?
Är det att jag serverar äcklig mat, eller kanske att de inte är hungriga just då?
Men vad ska man göra åt det då? Göra barnen delaktiga i matlagningen skulle säkert någon käck pedagog säga. Mmm.det har jag gjort. De har skala potatis, rört i grytorna, kryddat efter behag osv. Inte äter de mer för det. Visserligen tar matlagningen dubbelt så lång tid så de hinner bli rejält hungriga.
Nej, de är nog inte så hungriga iallafall. För när alla har sprungit från bordet upp till tv:n är tallrikarna så gott som orörda.
Så, en efter en kommer de nersmygande för trappan, med blicken sänkt och ett lätt utsvultet ansiktsuttryck ber de det raraste de kan om ett få ett kex.
Jaja, säger då den icke konsekventa mamman: Ta ett då! men i morgon SKA ni äta upp eran kvällsmat!
Renande
Smutsen rinner bort i slingrande gångar.
För med sig oron ångesten
den samlat på sig längs vägen
Den strilande vattenstrålen
sköljer bort det som måste bort
lämnar en skinande yta som ny
Frågor frågor och frågor
En del skulle säga att jag har allt. Att allt jag har ska göra mig nöjd. Så varför är jag då inte det. Har jag för höga krav, ställer jag för höga krav på hur mitt liv ska vara.
Men att ha allt är inte samma sak som att ha rätt saker.
Saker i sig är inte det viktigaste. Det allra viktigaste är att må bra. Visst kan man må lite sämre vissa perioder i livet. Det tillhör livet. Men att gå år ut och år in och känna sig missnöjd. Bli bitter och aldrig känna riktigt lycka.
Så varför gör jag inte det då? Känner riktig lycka? Är det i mig själv felet ligger. Mitt ständiga ältande. Mina tankars irrande gångar, letande efter svar och bekräftelse. Kanske. Eller är det just det att jag är kvinna.
Kvinnor är i regel mer missnöjda med det liv de lever. Varför? För att vi jämför, analyserar och diskuterar våra liv in i minsta detalj med våra vänner?
Men att jag vet detta gör ju inte att jag blir lyckligare.
Jag har jobbat, lyssnat och analyserat mig själv under lång tid. Försökt att hitta saker som gör att jag ska må bättre. Och visst gör jag det. Har blivit starkare. Mycket starkare. Står på mig och talar för mig.
Detta uppfattas då som att jag blivit egoistisk. Kanske det. En aning iallafall. Jag är egositisk om man ser till att jag värdesätter min egen lycka och mitt eget välmående.
Men för den delen glömmer jag inte bort människorna runt om mig. Mina barn, som är det allra viktigaste i mitt liv. Som jag har fött till denna värld för att skydda, älska och värna om.
Det gör jag. Så gott jag bara kan.
Så undrar jag då i mitt stilla sinne varför ens egen lycka alltid ska vara beroende av någon annans olycka. Behöver det vara så?
Kan man göra något för att föhindra det?
Kanske någon vis människa som vet för jag gör det då inte.
Den ljusnande framtid är vår!
Då är det helg. Man borde vara glad. Känna förväntan och glädje. Planera och förväntas.
Snart är det semester. Samma där. Ja, visst ska det bli skönt att vara ledig, slippa bry sig om jobbet, slippa fara och flänga, slita och slänga.
Ja, jag gör allt det där. Planerar iallafall.
Men när det är helg och alla är hemma ställs allt på sin spets. Man tvingas ihop som om allt vore som vanligt. Fast det inte alls är som vanligt. Fast allt är annorlunda.
Och jag vet att det är mitt fel, att jag har mig själv att skylla, att den enda som vinner på det är jag.
Eller vet, föresten...jag vet inte alls. Jag får höra att det är så av en person! Av alla andra får jag höra att så är det inte.
Det är tunga dagar nu. Mina axlar sjunker längre och längre ner av tyngden jag bär.
I min packning vilar allas lycka, allas vägar till ett bra liv. I ryggsäcken vilar ansvar, skuld och sorg. Men även förhoppning om ljusning, om frid och om att allt ordnar sig.
Som en kvinna sa till mig idag : "Den dagen den sorgen!"
Men just idag är det den sorgen! I morgon kanske det åter är lycka vi känner!
Jobba jobba jobba
Visst är det roligt att jobba men det måste väl finnas gränser. Det är otroligt vilken ansvarskänsla man har då man jobbar över en timma bara för att förtydliga och skriva rent saker som faktiskt folk kan förstå ändå.
Det måste nog vara så att det är så roligt att göra det. För inte gör man det av egen fri vilja om det inte är roligt. Eller är det så att ens kontrollbehov och "duktighetssyndrom" blir extra tydligt i dessa fall.
Jag har iallafall jättesvårt för att lämna saker oavslutade. Halvgjorda, kanske till och med bara påbörjade. Måste liksom se till att allt är klart och fullständigt begripligt för de som ska ta över. Så i mitt yrke som jag har blir man aldrig klar. Det fylls bara på. Dyker upp nya saker, nya problem och nya sjukfrånvaror att ersätta.
Någon gång måste man bryta, bara ge sig. Packa ihop och åka hem. Lämna över kontrollen på någon annan, som man vet faktiskt klarar av det.
Men det är så svårt..
