gullspira

Det är så konstigt det där med längtan.



Nu har barnen varit hos farmor och farfar i...snart 5 dagar. Jag längtar ihjäl mig efter dem.

Men när de är hos sin pappa och då är de ändå där i 6 dagar utan att jag träffar dem något, så längtar jag inte alls på samma sätt.

Klart jag saknar dem då med men inte som så här. När jag pratar med dem på telefon så låter de så himla långt borta. De låter glada. Det är inte det. De är bara långt bort.

De bubblar av entusiasm över allt de får göra och allt de är med om. Det är härligt att höra på dem.

Kanske är det att de egentligen skulle ha varit här hos mig nu. Och när de kommer hem så ska de direkt till pappa. Jag kommer inte träffa dem på nästan två veckor.

Ja, jag vet. Tiden kommer gå så fort. För jag har ju en del och styra med här. Men ändå. Jag längtar!

Luktar på deras kuddar och klappar fånigt deras tröjor när jag viker tvätten. Pratar med katterna och bedyrar dem min kärlek. Har ju ingen annan att göra det till nu. Låter till och med den ena katten snutta på mina fingrar, fast jag avskyr det. Det är ju synd om henne, hon saknar ju också barnen.

Ja, det är märkligt det där med längtan. Och å vad jag längtar efter mina underbara små juveler.

Jag har en fjäril som sitter på samma ställe hela tiden i mitt träd. Det trädet som står precis utanför fönstret.

Fjärilen är gul och grön. Vissa dagar ser den ut att vara på gång att flyga iväg. Som idag, då det blåser hårt och de gråa molnen täcker hela himlen.

Den skakar, darrar och sliter i ståltrådarna som håller den kvar på grenen som den sitter på.

Så efter en stund då vinden mojnar lugnar den sig. Resignerar. Det är ingen idé. Den sitter där den sitter. Fasthållen av tunna men starka trådar.

Så skådar den ut över det som är dens värld. Utsikten är ju rätt okej ändå. Den får andas frisk luft, känna vinden under sina vingar, känna doften av världen runt omkring.

Ibland får den besök av andra vackra fjärilar som landar där för en paus på sin färd genom livet. De berättar sina historier för den så fladdrar de vidare. Mot nya äventyr.

Min fjäril, den vackraste av dem alla. Tittar efter dem med längtan i sin blick. Väntar på en ny blåsig dag. Då vindarna kanske är tillräckligt starka för att hjälpa henne loss. Väntar med förväntan och rädsla.

Nej, nu får det snart hända något i mitt liv. Något roligt. Känner att inspirationen tryter.
De dagar solen tittar fram bakom molnen och lyser upp det som är min värld känner jag det ännu mer. Jag bara älskar våren. Med våren kommer glädje, energi och kärlek. Visst är det så?

Det är i och för sig ganska lugnt nu för tiden. Inga större händelser eller känslostormar. Men det är lite tråkigt, långtråkigt liksom.

Funderar, som vanligt såhär när sommaren närmar sig med stormsteg på att ta tag i träningen. Inte minst när jag gick det fåtal kilometrarna i början av veckan till verkstaden för att hämta min bil. Jag flåsade som en 75 åring med högt blodtryck och grava astmabesvär i uppförsbackarna. Usch. Inte bra.

Hmm..styrketräning? Kostar pengar. Löpning? För klena knän. Simning? Tråkigt och tidskrävande.

Nej, är mer och mer inne på att köpa en crosstrainer på Blocket och ha i vardagsrummet.

Kolla på dåliga såpor under tiden. Verkar skitbra. Å vilken fast rumpa man får. Ja, det är nog mitt nya mål, jag som ska sätta upp mål nuförtiden. En crosstrainer.

Som INTE ska agera klädhängare utan faktiskt vara i bruk.

Vad kommer det sig att de bästa föräldrarna alltid är de som inga egna barn har?

Jag har aldrig hört en mamma skryta över vilken pli hon har på sina barn eller hur konsekvent hon är i sin uppfostran.

Vad beror det på?

Är det våran egen känsla av otillräcklighet som alltid finns där? Att hur bra man än gör så kan man alltid göra bättre. Hur bra man än är som förälder så finns det alltid något där som man kan klaga på.

Att göra så gott man kan är inte tillräckligt.

Eller är det så att hur bra förälder man än är så kommer de små liven som är våra små barn alltid att ha en egen vilja, ett eget humör som skiftar dag för dag, minut för minut.

Och att vi som är deras föräldrar och står dem närmast är dem som får ta det. För vi finns alltid kvar, vi älskar dem för evigt hur illa de än beter sig. För det är våran lott, vårat straff för att vi en gång valde att sätta barn till världen. Vi kommer inte ifrån våran kärlek. Och en evinnerlig tur är väl det, för det är ju det bästa som finns. Kärleken till ens barn.

Mina barn kan bete sig som små krävande monster då de är hemma i hemmets trygga miljö med mig, deras mamma som de vet alltid står kvar. Medan de kan i en ovan miljö med människor som de inte känner så superväl uppföra sig som små änglar.

Lite frustrerande för mig som mamma. Men det är väl bara å tacka å ta emot å ta åt sig äran för att de är så trevliga små personer bland annat folk. Något rätt har man nog ändå gjort då;)

Om bara någon månad fyller mina barn år. De små blir 6 år och den stora 8! Den största har varit tonåring i snart ett halvt år.

Det är blandade känslor inför att barnen blir äldre. Ena stunden tycker man det är skönt att de blir äldre och mer självständiga. Nästa så är det lite skrämmande att tiden går så fort.

Känns som en blinkning sen jag satt på ett APT på jobbet och berättade att jag hade två bebisar i magen.

Att det skulle bli två så underbara ungar kunde jag ju bara ana mig till. Just då i den stunden var jag mest orolig. Orolig för hur syskonen skulle må av att få så stor konkurans, över hur förhållandet skulle bli mellan min sambo och mig, hur våran ekonomi skulle bli, hur jag skulle orka med det osv.

Vi överlevde.

Vi är lyckliga, mer eller mindre. Vi är friska och lever ett bra liv. Framförallt så är mina barn de mest fantstiska ungar man kan tänka sig. Och någon slags del i det måste väl ändå jag ha.

En tuff tid har det varit. Mycket känslor och många förändringar. Det har försvunnit personer i mitt liv längs vägen men det har också kommit in nya.

Så är jag samma person som satt där på Apt:et och darrade inför det som komma skulle?

Ja, mestadels. Men lite klokare, mycket starkare och förhoppningsvis en person som inte ser med oro på framtiden utan tillförsikt.

Och jag ska göra allt för att hjälpa mina små stora barn ut i deras framtid. Först börjar vi med skolan. Så roligt det ska bli!