gullspira

Det är vår. Vår utan utropstecken.

Jag älskar verkligen våren. Men ändå mår jag dåligt på våren. Varför?

Med våren kommer värmen, ljuset. Å det lenande läkande ljuset.

Med våren kommer ork. Eller nej...inte för mig. För mig kommer mattheten.

Våren ställer krav. Krav på att man ska vara glad, nykär och lycklig. Våren ställer krav på nya skor, jackor,cyklar och semesterbokade stugor.

Våren visar ditt bleka vinteransikte i alldeles för skarpt ljus. Visar dina hårutväxter och dina bylsiga vinterkläder som vill bytas ut mot skira tunikor och fräscha tajts som inte har blekts till smutsgrått av för många tvättar.

Våren ställer krav på fysisk aktivitet så som långa härliga skogspromenader till småfåglarnas symfonier.

Men jag älskar våren! Ljuset, de smekande vindarna när du sitter i lä vid husknuten med kaffekoppen i handen och tittar på dina sprittande ungar som famnar hela världen med sina utan-overalls-klädda-armar!

De små söta snödropparna som försiktigt sticker upp sina blyga små knoppar ur den geggiga jorden. De skarpt gula tussilagona som sprider sin glans bland avgasfyllda diken längs motorvägen.

De kvittrande småfåglarna och skränande kajorna som sloss om de bästa pinnarna till bobygget.

Men jag blir så jädra deppig av våren. Måste vara ¨så att tungsinnet som ligger där på lur lägger in sin sista kraft på att vinna över ditt soliga sinne inför sommaren.

För jag vet ju att vi har en låång tid av ljus framför oss. Och jag vet att det soliga sinnet kommer vinna. Det gör det alltid!

Den här filmen SKA jag bara se på bio, så det så. Böckerna var underbara.

Ibland blir jag bara så trött på min egen röst. Ibland bara pratar jag för mycket. Pratar en massa dynga. Onödigt ogenomtänkt svammel.

När jag har pratat sådär mycket så kommer jag ju liksom inte ihåg vad jag pratade om. Det är jobbigt. Jag vill ju analysera i efterhand vad som sades.

Men eftersom jag sa så mycket så minns jag inte exakt vad jag sa. Dumt.

Ofta tänker jag efter väldigt noga innan vad jag vill få sagt. Speciellt viktiga saker. Men det är en sak att tänka hur man ska säga och en annan att verkligen göra det.

Det som såg så bra ut på papperet och som lät så bra innan kommer bara ut som en rörig röra. Oförståeligt och geggigt.

Gillart inte. Ungefär som nu. Någon som begriper vad jag menar nu?

Det värsta är att det inte går att ta tillbaka saker som sagts. Det är liksom gjort. Oåterkalleligt. För alltid.

Men om det var en rörig gegga så borde inte ens de som fick lyssna på det komma ihåg vad jag sa. Fast om jag tänker så så känns det ändå värre.

För tanken med att säga vissa saker är ju att det ska göra intryck. Lämna spår efter sig, en tanke som slår rot. Få någon annan att tänka till. Förstå min tanke.

Jag lyckades inget vidare idag.

Nej. Ibland är det sant. Tala är silver men tiga är guld.

Varför är det alltid mycket bättre och sova i någon annans säng när man är barn?

När man blir vuxen kan man knappt inte sova i någon annan säng än sin egen, om ens den vissa nätter.

Mina kära små vill alltid "sova över" hos något av sina syskon. Till och med förut då tjejerna delade rum. Det enda som skilde dem åt var en öppen hylla. De såg varandra, hörde varandra och kunde till och med röra vid varandra. Men ändå skulle de tvunget sova i samma säng!

Det fick de. Iallafall på helgen. Det tar liksom aningens längre tid för dem att somna då de "sover över".

Man kan ju tycka att det skulle vara skönt att få vara lite själv ett tag då man har två intensiva syskon. Men nej då.

Jag tycker det är skönt att sova själv. Få bre ut sig precis som man vill. Ingen som stör. Snarkar eller har sig.

Ingen som tar på en när man inte vill. Ingen som tar täcket av en och snor den skönaste kudden.

Men

Jag tycker inte om att gå och lägga mig själv. Det är tråkigt, ensamt och lite ledsamt.

Skulle vara mysigt med någons varma kropp bredvid att värma de kalla fötterna och händerna på. Skönt med någons smekande händer i håret och över ryggen.

Det skulle vara mysigt att ligga och småprata lite innan man blir så sömnig så man somnar mitt i en mening.

Ja det och lite till saknar jag.

Så jag förstår de små. Det är mysigt att "sova över".