gullspira

Kan man ta hur mycket skit som helst? Ja jag kan.
I alla fall av någon som jag tycker om.

Men om det händer gång på gång?

Om man upprepade gånger får känslan av otillräcklighet, av att man inte duger som man är.

Vad händer då?

Man krymper. Sätter upp en mur för sina känslor. Kapslar in dem där de inte längre gör ont.

Så för varje gång så ökar avståndet mer och mer. Tills det en dag är så stort att man inte hittar tillbaka.

Kanske tror personerna/personen i fråga att det är okej bara för att man inget säger. Att det inte känns eller att man inte bryr sig.

Å så de bedrar sig. Det känns som brännande eld, som sticket av hundra getingar och det känns som hjärtat ska brista.

För ingen vill väl vara illa omtyckt eller att ens handlingar ska förkastas som odugliga? 


Jag vet att alla inte tänker som jag. Att alla inte tänker på att ord som sägs och skrivs sårar. Att ord gör mer ont än handlingar.

Om det sen är orättvist dömt i ens ögon känns det ändå värre. Det var inte så jag uppfattade det. Men du. Kan vi prata om det? Om man vet med sig att man har gjort något fel så kan man be om ursäkt eller förlåtelse. Men om man aldrig får veta, hur gör man då?

Var och ens upplevelse är den egens och det kan ingen ta ifrån den. Men var försiktiga med era ord och tänk på att ett sagt ord aldrig kan tas tillbaka. Lika så det skrivna ordets makt. Använd det med förstånd och klokhet. För även ett skrivet ord är oåterkalligt så fort det är läst.

Det man skriver med ilskans penna är det något man kan stå för om en vecka, ett år, för ett helt liv? För det är det som händer. Kan hända. Det man säger kan ligga kvar hos andra för all tid. Om det vill sig illa. Kanske kan det förlåtas, glömmas, hamna i skymundan för nya ord, nya händelser men det finns kvar där, sagt.

Så hur mycket skit kan man ta? Vad glömmer man och vad finns kvar som ett sår? Hur mycket förlåter man? Vad förlåter man?

Jag kan ta mycket och jag förlåter mycket men för den delen så finns såren där. Oron för att det kommer hända igen. Jag är rädd om mitt hjärta och jag skyddar det med min tankes makt.

Jag tror inte på evig kärlek
men jag hoppas på den

Att när den rätte dimper in i mitt liv
kommer allt att falla på plats

Vet att det är fånigt
att tänka så

Att det är jag själv och ingen annan
som styr vart mitt liv tar vägen

Men det vore så underbart
att någon gång få känna
att man hamnat rätt

Kanske gör man det en aning varje
gång man blir nyförälskad

Kanske är det en illusion
som skingras så fort vardagen kommer in

Men för varje år som går
så lär jag känna mig själv lite mer

För varje år som går
så lär jag mig lite mer om vad jag vill ha

Jag tror inte på evig kärlek
men längtan efter den kommer aldrig dö