Snöns vara eller icke vara, det är frågan.
I morgon är det första december och inte en gnutta snö ute.
För min del gör det inget. Inget alls. Man slipper borsta, skrapa och skyffla. Man slipper bli röd om öron och tår.
Elräkningarna är fortfarande humana till priset. och jag slipper rota längst ner i kartongen inne i förrådshörnet efter ett par varmfodrade kängor.
Men om endast fyra veckor är det jul. Och om fyra veckor vill man ha snö. Ett fint pudrigt täcke över sin utomhusmiljö.
Så vill man att det ska ligga där, orört och vitt. Åtminstonde till efter trettonhelgen. Sen kan det få bli vår.
Men barnen. De är inte nöjda alls nu. De förstår inte ens att det är vinter. När de ser en bild på tv där snön ligger tjock och gnistrande ylar de av glädje och längtan.
Vad är det egentligen med snön som är så underbar när man är barn?
Är det att man då vet att julafton snart knackar på dörren? Eller är det att till och med den segaste föräldern blir en hurtbulle och snörar på sig sina gamla hockeyrör, för att slåss på sitt vinglande vis med de andra rödkindade föräldrarna på isbanan?
Eller de härliga kalla dagarna i pulkabacken med chokladfylld termos och trötta lår av knatande upp och ner?
Kanske är det ljuset? För det kan även jag tycka är skönt med snön. Det blir aningens ljusare när den kommer.
Nåja, lite snö kan de väl få då mina små barn. Så kan vi kanske en dag tumla runt i termobyxor och lovikavantar. Slänga oss på rygg med mjuka flingor singlande ner på oss där vi spretar med armar och ben för att göra den där perfekta snöängeln.
Ung kärlek
Jag anade att hon hade en kärlek i sitt liv. Kan inte säga när jag först började märka det. Det kan ha varit när hon började bli så mån om sitt utseende. Hon som sällan brytt sig tidigare.
Så sprang hon ute så ofta. Eller hon sa att hon gjorde det iallafall. Jag har ju ingen aning egentligen. Följde ju inte direkt efter henne då hon gick ut genom dörren.
Hon var så orolig på nätterna med. Vankade av och an. Visste varken ut eller in.
Så när hon kom hem var hon alltid så trött. Bara sov och sov. Och åt. Gud vad hon åt! Ständigt denna hunger.
Det började ju till och med synas på kroppsformerna. Rundade till sig rejält om magen.
Men så idag. Såg jag honom. Där han stod runt hörnet och väntade på henne. Liksom nonchalant, som om han inte brydde sig egentligen om hon skulle komma eller inte.
Han var grann. Jag förstod varför hon betett sig så underligt. Fullt förståeligt. Och jag unnar henne verkligen det.
Så nu är det upp till mig om jag vill ha uttökning i familjen eller inte. Känns ju lite tidigt måste jag säga. Hon är ju så ung.
Inte ens två år fyllda.
Nej du Olga. Du får nog vänta ett tag till du innan du blir morsa!
Om du lyfter mig så stöttar jag dig
Under dina vingars skydd vill jag vila
hämta andan som flytt
finna ro vid din sida
samla tankar som spridits
vill känna ditt skydd
mot världen
mot det som vill mig illa
som ingen annan kan skydda mot
låt dina vingar få lyfta mig
så jag slipper känna
det som inte längre finns
låt mig få komma dig nära
så som du kommer till mig
vill bara famna dig varsamt
som ingen gjort förut
Vill bara vara
den som får dig le
den enda i världen
så som du är för mig
säg vart kan du finnas
du med dina vingar
av kärlek och värme?
Man ska aldrig ångra
Du hade väl aldrig räknat med
att du skulle hamna här
Att det var såhär det skulle bli
även om tanken funnits där
Det var inget du planerade för
du bara flöt med
levde det liv som du fått
dig till skänks
Dagarna som avlöste varandra
lyckliga och sorgliga
var ändå dagarna
i ditt liv
Du gör dina val
oundvikliga, frivilliga
eller för allas bästa
men det är dina val
Ibland hamnar du
där du inte trodde
ställs inför svåra val
ångestladdade val
Men det är ändå
dina val
ditt beslut
som leder dig vidare
In på den väg
som blir din framtid
sorgliga, lyckliga framtid
Ditt liv
Små pojkar och vuxna män
Attityd, rädsla som byts i tuffhet.
Kravrädsla som går till överdrift.
Ovilja att anpassa, ovilja till förändring.
En bestämd känsla
av otillgänglighet
Som en mur runt känslor
Ostabil förmåga till att visa
yttra, tala om
Den där förmågan de ändå har
att skilja så på saker
skilja på närhet och kärlek
När får de den?
Är det något vi lär dem
eller finns det i generna?
Saknade
Det är inte bara jag som blir lite lätt förvirrad. Katterna med.
När de stormar in. Sprider sina grejer om sig och låter. Ja, de låter. Mycket, gällt och i princip hela tiden.
Först stirrar de med stora ögon och undrar vad som händer. Katterna alltså. Sen smiter de iväg med lätt kutande hållning. Den ena ut genom ytterdörren och den andra in under någon säng.
Men så sakta, sakta kommer de tillbaka. Dras till dem som en magnet. Sitter med svansen prydligt ringlad runt sina tassar, tittar och studerar. När de badar, plaskar, stänker och låter.
Öronen svänger som värsta propellern för att inte missa någon av dem. För att inte tappa fokus på vart en endaste av dem befinner. Inte ens för en sekund.
Jag vet att de tycker det är lite roligt att de är tillbaka. Äntligen händer det något i det hem som varit tyst nu i en hel vecka. Som endast bestått av en tyst, hasande sömnig vuxen. Då det för en gångs skull varit någon hemma.
De kommer krypa ner hos dem i kväll när de sussar sött. Mysa sig nära nära och spinna. För jag vet att katterna har saknat dem, barnen alltså precis lika mycket som jag har. Fast de är bara lite sämre på att tala om det.
Ååå snälla! Säg det igen och igen och igen...
Vad är mest roligt att få en komplimang för som tjej? Eller för den delen som kille.
Är det att någon tycker att man ser bra ut? För sin intelligens eller smarthet, för sina kloka ord eller sitt kloka huvud? Eller är det för att man är rolig? Att man glädjer någon?
Svårt val.
Alla komplimanger är självklart roliga att få. Alla vill ju höra snälla berömmande ord om en själv.
Men vissa komplimanger värmer mer.
Vad är det som gör skillnaden?
Jo. Det vet jag. Äktheten.
Det är äktheten i komplimangen som är skillnaden.
Det är superlätt att slänga ur sig att någon är snygg i håret precis efter ett frisörbesök. Det är även väldigt lätt att säga att någon är snäll eller söt.
Men det säger egentligen inte så mycket. Självklart blir man glad av att få höra det. Motsatsen skulle inte vara så rolig, eller hur.
Som de gånger man varit till frisören, klippt, färgat slingor och lagt ner närmare 1000 spänn på att se vårigt fräsch ut eller piffa till sig i en ny sprakande färg till hösten. Och så säger inte en jäkel någonting! När man svajar in med svepande hårman till personalmötet!
Då vill man, förlåt kräver man en komplimang.
Men att få höra att man gör någons dag. Det är underbart det. Att någon får ett leende på läpparna bara av att tänka på en. Så härligt!
Ååå vad man då gottar sig i sin egen förträfflighet.
Variation med definition
Somliga gånger tar man beslut
som kanske inte är så genomtänkta
somliga mer.
Vissa dagar rusar man in i saker
som kanske inte är så bra
vissa lite bättre.
Ibland funderar man alldeles för mycket
på saker som är självklara
Ibland inte alls.
Balansera på en skör tråd
Det handlar om balans. Mellan jobb, familj, vänner och förälskelser. Balans i livet. Att prioritera, känna efter vad som får en att må bra och vad som drar ner en.
Vad som är värt att lägga energi på och vad man helt enkelt får skjuta ifrån sig. Som man inte kan påverka.
Tror det är något man lär sig med åren.
Vissa saker spelar det ingen roll hur mycket energi man än lägger på det. Det är oftast människor. Man kan aldrig ändra på en människa, hur mycket eller gärna man än vill.
Om en relation är dålig, tar mer energi än ger så måste man själv bestämma sig för om det är värt det eller inte.
Jag har alltid haft svårt för att sätta gränser. Säga nej och stopp. Nu räcker det.
Det blir då väldigt förvirrande för de som inte förstår varför jag helt plötsligt drar mig undan. Jag som alltid sagt ja. Funnits där och varit närvarande.
Jag pratar mycket om mäns rädsla för krav. Jag är nog själv rätt kravkänslig. När en relation inte bara ger energi utan även tar. Kräver att jag ska finnas där, släppa allt, ställa upp oavsett om jag vill eller inte. Då drar jag mig undan.
Jag har länge känt mig otillräcklig, i princip hela mitt liv. Jag orkar inte längre känna mig så. Duger jag inte som jag är så får det vara. Gör alltid mitt bästa och vill alltid mina nära det bästa.
När någon tvingar mig att vara någon jag inte är då blir jag ledsen, tom och väldigt trött. Då stänger jag av.
Balans. En jämn balans i livet. Man vill ha vänner, nära och kära som man mår bra av och som man känner mår bra av en själv.
Det gäller att hela tiden balansera, finna den rätta jämnvikten i att själv må bra och samtidigt finnas där och bry sig om de som står en nära.
Och så det här
En annan sak som jag INTE gillar med hösten är...
ATT MAN BLIR SÅ JÄDRA TRÖTT!
Och sjuk och hängig och deppig. Och framförallt att vintern kommer snart. Oj det blev visst fler än en sak.
En hobby iallafall.
.
