små lätta slag
När man minst av allt anar
när man minst av allt är förberedd
ramlar det ner över en som en höbal i huvudet
eller som en lätt vårbris
Innan du dömer
Att kärleken dör är inte det skäl nog?
Att gnistan som borde finnas inte längre existerar
att vänskapen som var grunden
inte längre är stadig nog
Är det så att plikten och
"så borde det vara" ska få styra?
Få bestämma hur man ska leva sitt liv.
När det enda man längtar efter är
att få dela glädje
sorg och vardag med någon
få känna sig behövd och älskad för den man är
och inte den man borde vara
Att man i sin ensamhet känner
mer samhörighet
än tillsammans på länge
Borde det inte vara allas rätt
att få välja hur man vill leva sitt liv
Utan att bli dömd
få försvara
bli dömd utan att få försvara
Att visa hänsyn till sin nästa
är viktigt
att visa hänsyn till sig själv
är minst lika viktigt
Så, kanske du tycker jag
är en vilsen själ
Det är din uppfattning
Men min själ är lugnare
än den varit på mycket länge
Så till mina arma barn.
De som står mig närmast
som förtjänar det allra bästa
som jag vill ge allt
till och med min själ
Men till vilken nytta?
Om de fick min själ
skulle de bara ha ett tomt skal kvar
Kan ett tomt skal älska
bry sig om och orka?
Skulle min själ i deras händer hjälpa dem?
skulle de ens veta om att de hade den
skulle det göra någon skillnad i deras liv
De har redan mitt hjärta
och det för alltid!
Och nu kommer svanarna
Det är ju helt fantastiskt! Det här med vår. Man blir rosig, glansen i blicken kommer tillbaka efter den lååånga glåmiga vintern. Det spritter i kroppen och i själen. Livet känns roligt, lustfyllt och somliga dagar till och med alldeles alldeles underbart.
Barnen vill ta fram poolen direkt och det tjatas rejält om flip-flopskornas återkomst.
Även jag börjar drömma om böljande sommarklänningar, bara ben och ljumma vindar genom solblekta slingor.
Det delikata oset från grannars grillar fyller luften och man ser att man faktiskt har grannar! De liksom jag har lyckats kravla sig fram ur sina stugor med vinterstela lemmar och gråbleka kinder.
Vi tar återigen med oss kaffekopparna över och hängandes vid varandras staket pratar vi om väder, semester och roliga saker.
Vår! Den mest fantastiska av alla våra årstider! Ända tills sommaren kommer!
Men hur gick det till?
Jag har en tandlös pratkvarn här hemma hos mig! Jag förstår bara inte hur det gick till. Dessutom har hon väldiga humörsvängningar och har lärt sig läsa helt på egen hand!
Typ igår fick jag hålla ut mina pekfingrar så att hon kunde sluta sina små kladdiga händer runt dem när hon staplade fram på knubbiga ettårsben.
Hon har nu smala långa ben ända upp till månen och knotiga knän som en nyfödd kalv. Huvudet fullt med funderingar. Frågorna sinar aldrig.
Jag har också ett energipaket som önskar han var tandlös. Det roligaste som finns i hans värld det är när någon fiser och han älskar mamma mest av allt i världen.
Nyss, typ igår fick han ha haklapp för att inte dreglet skulle ge honom bestående fuktskador.
Så har jag en liten tjej som blivit stor. Men de stora mörkblåa ögonen blickar på mig med samma bus som då hon endast kunde krypa. Hennes lilla hand klipper, klistrar och ritar ögonfransar på prinsessor i långa rader.
Den störste som länge fått vara stor. Börjar nu faktiskt bli stor. Tonåring. Hur gick det till? Funderar på framtiden, världen, nuet och allt där till. Trött och allvarlig ena stunden, fnittrig och busig i nästa med genansens rodnad på sina kinder.
Tänk, de kan så mycket mina små stora barn!
Förändran
På vissa sätt står livet stilla nu
på vissa händer det väldigt mycket
så mycket att jag snart inte vet
vart jag ska ta vägen
Det är en väntan
på något
som jag inte riktigt vet vad det är
På vissa sätt är det bara en lång väntan
på vissa går det väldigt fort
Livet i sig är ganska sig likt
fast ändå så annorlunda
Chock
De senaste åren har jag till och med jobbat mycket med det som inte är lika synligt, som ligger och gömmer sig bakom.
Grävt, analyserat, gråtit, bearbetat och förlikat mig med. Insett mina begränsningar och stärkt mina bra sidor.
Men så får jag en helt annan bild från någon som borde känna mig, som borde veta vad jag är för en person och allt ändras.
Är det min egen bild som är den sanna eller är det den utifrån?
Ligger det ens någon som helst sanning i dens bild?
Eller har jag ljugit och inbillat för mig själv att jag är så som jag tror. Som mina vänner säger att jag är, de andra människorna i mitt liv.
Kanske är det den personens verklighet. Om så är fallet blir jag rädd. Rädd att den är komplett galen, att den har en extremt skev verklighetsuppfattning. Eller så ser den bara sig själv och inte någon annan.
Hur det än är så känns det högst obehagligt och beklagligt. Samtidigt undrar jag ändå om det är så det är.
Illa, jag mår illa!
Nej nu är jag trött på det här! Det har hållit på en vecka nu och jag kan ännu inte se något slut.
Vi tvättar, skurar, sanerar, spritar, diskar glas, fyller på cola, tvättar igen, fyller på med blåbärssoppa, bär (små barnben utan ork) tröstar, tittar på film och bara försöker pricka burken eller toastolen.
Det kallas magsjuka och det är så joooobigt!
Ja ja, jag ska inte klaga jag kräks inte så jag inte får luft eller får en förskräcklig smak i mun och näsa. Nej, det är mina arma barn som gör. Den ena tapprare än den andre.
I morgon, ja i morgon då får det ta mig tusan vara slut på det här!
Nattliv
Det där med att gå ut, är det så himla kul egentligen? Är det inte planerandet innan, val av kläder, fixa iordning sig, bli lite snygg för en gång skull och festligheterna hemma hos någon innnan. Det är ju så kul!
Dricka vin, leta 80-tals låtar på Spotify, prata om viktiga saker och ja, mindre viktiga. Skratta och beklaga sig tillsammans.
Dippa chips och tappa smulor i så den ssom är mest onykter till slut är denna enda som fortfarande tycker att det är helt okej att skrapa upp den sista dippen från skålen kanter.
Börja kvällen med att duktigt dricka varannan vatten för att i slutet på kvällen endast dricka vatten.
Sitta uppkrupen i ett soffhörn och dra fingrarna genom den välstylade frisyren så att den tillslut ser värre ut än den gjorde innan stylingen.
Så den där sista fixningen...bara lite lite till parfym, läppglans och hårspray. Mycket hårspray.
Tänk att dessa vanor inte har ändrat sig någonting sen man började gå ut då man var typ 16-17 år?
Men sen, det är sen det märks att man inte är 16 år längre eller ens 20.
För när man väl kommer ut på den där puben eller krogen då blir man sååå trött. Trängs plikttroget med de andra överförfriskade i baren för att köpa den obligatoriska cidern eller alldeles för dyra drinken.
Man sitter där i ett bås och försöker hålla ögonen öppna och ryggen rak.
Och det enda man kan tänka på är att man längtar hem, till sängen.
Nej, tummen ner för att gå ut och tummen upp för hemmafest!
Det räcker så bra så att piffa till sig lite för att tillbringa kvällen med glada vänner till Cindy Lauper på datorn och med chipsskålen i högsta hugg!
Pappa
Plötsligt kom jag ihåg en sak! Det var när min yngsta kröp upp i mitt knä för att få en stunds mys. Jag höll min armar om henne och då slog det mig.
När jag var en liten flicka i hennes ålder så brukade jag krypa upp i knät på min pappa. Eftersom mina bra minnen av honom är få är detta speciellt välbevarat. Han var lite av en spellefink och inte så bra på det där med närhet men just i de stunderna då jag kröp upp i hans knä, brukade han leka att jag var ett dragspel. Du kan ju tänka dig vad det killade. Mina revben fick vara tangenterna. Jag ålade mig och fnittrade hejdlöst.
Nu x antal år senare får min lilla också vara ett dragspel och hon fnissade precis lika mycket!
