Så typiskt mig
Skulle ta en promenad idag till min gamle far. Sagt och gjort. Tyckte jag hade ganska bra koll. Det var ju liksom bara rätt över till andra sidan. Har iofs aldrig gått dit men hur svårt kan det vara.
Med raska steg klev jag iväg. Solen sken och fåglarna kvittrade. Härligt med frisk luft och motion efter en dag inhomhus med skurhandskarna på.
Första kilometern gick jättebra. Jag gick åt rätt håll. Behöve bara vända en gång när jag kom in på en återvändsgata.
Så kom jag till en bro. Hmm. tänkte jag. Inte ska jag gå över motorvägen. Verkar jättekonstigt. Han bor ju typ bara på andra sidan skogen. Asch jag genar.
In på en tillsynes rätt trygg skogsväg. Solen skiner fortfarande och självförtroendet är på topp. I fickan ligger mobilen med gps, i ifall att.
I bakgrunden hör jag bruset från motorvägen som en mysig godnattvisa, lugnande.
Så blir skogsvägen aningens smalare. Och smalare. Och smalare. Till slut är den bara en smal lerig skogsstig in mellan hängande grangrenar och susande björkar.
Rätt vad det är hoppar det till i gräskanten. Jag hoppar också till och skriker. Sådär tjejigt. IIII!! En stor fet äcklig padda.
Jag hatar paddor. De skrämmer mig. Jag hatar att de skrämmer mig.
Nu börjar oron komma krypande. Jag borde vara framme. Runt om mig reser sig tallarna högt. Vart jag än ser är det skog.
Åå..det ljusnar lite där borta. Kanske jag kommer ut ur skogen nu. Nähä, ett litet kallhygge bara med rangliga jaktorn strategiskt utställda runt om.
Känner att jag blir lite irriterad övar alla dessa torn. Måste de stå just här? Borde de ju inte göra nu när jag är så nära bebyggelse. Eller är jag inte det?
Jag vände.
Gick med snabba steg samma väg tillbaka den väg jag nyss hade gått. Det var alldeles för läskigt att nästan gå vilse. Och den där jädra gps:en i mobilen hjälpte ju inte till ett endaste dugg när man var mitt ute i ingenstans.
Hämtade bilen och åkte till fadern den vanliga vägen istället.
Det var en gång
Det var en gång en man. Som pratade yvigt och syntes där han gick fram. En man som drog blickarna till sig på sin väg.
Han skrattade och log. Han sjöng en sång om att livet var underbart. Alla som såg honom kunde känna hans lycka och smittades av den.
Hans händer var stora och varma och om han kunde skulle han famna hela världen med dem.
Så en dag korsades hans väg av en liten olycklig flicka. Hon tittade på honom med sina mörka ögon. Såg in i hans lyckliga själ och önskade sig en liten bit av det hon såg.
Hon drogs mot honom som ett bi till en viol och snart låg hon i hans famn.
För en tid blev även den lilla olyckliga flickan glad och sjöng längs sin väg. De skrattade tillsammans och molnen skingrades där de gick hand i hand.
Flickan kände sig varm och de mörka ögonen sken.
Men så en dag.
Den stora varma mannen slutade tralla. Den nu lyckliga flickan kunde inte alls förstå vad som hände. Hon kröp närmre in i famnen. Försökte suga åt sig av den lycka som funnits där men som nu var på väg att försvinna.
Hon klappade, smekte och gav av hela sin lilla själ. Men ingenting hjälpte.
Så hon tystnade, de mörka ögonens sken slocknade. Hon grät och förbannade sig själv för att tagit av den stora mannens lycka. Nu fanns där ingen kvar till honom.
Så skildes deras vägar. Den stora mannen och den lilla flickan. Han hade blivit en sorgsen och arg man.
Och den lilla flickan då. Bar hon fortfarande med sig den stora mannens lycka i sitt hjärta?
Nej. Hon grät och förbannade sin egen olycka. Den som varit skyldig till det som hände.
Så försvann det lika fort som det kom
Jag hade i min enfald glömt hur ont det kunde göra.
Att känna sig så här tunnhudad och utlämnad.
Så lätt raseras allt. Blir till intet.
Hur orkar man någonsin försöka igen?
Varför skulle man ens försöka på nytt?
När det gör så ont när det försvinner.
Önskar jag kunde vara hård
osviklig i mina önskningar.
Skydda det sköra som finns där.
Kalla det blåögdhet
eller naivitet
Men jag kommer nog aldrig sluta tro.
En längtan
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött
När du tittar ner på mig
Vänjer man sig någonsin vid att vissa personer inte längre finns kvar i ens liv?
Att det för alltid är borta, kommer aldrig mer att känna lukten av dem. Se dem. Röra vid dem.
Prata. Höra deras röst. Se in i deras ögon och känna deras beröring.
Jag var vid mammas grav häromdagen. Stressad som vanligt.
Hade tänkt ett par veckor att jag skulle åka dit men så är det som vanligt.
Något annat kommer i vägen.
Så var jag då ledig häromdagen. Inget annat inplanerat. Inget som jag kunde skylla på.
Men när jag då slog upp ögonen på morgonen så var himlen jämngrå och regnet strilade ner utanför mitt fönster.
Skit också tänkte jag. Det är ju ta mig tusan inget mysigt att gräva och plantera blommor på graven i det här vädret.
Äsch jag tar det en annan dag.
Men så gick timmarna. Regnet slutade stila ner. Solen tittade fram.
Men som vanligt så var dagen inte längre tom utan istället fullbokad med aktiviteter och roliga träffar med vänner.
Så graven sköt jag på framtiden.
Jag stressade iväg. In i bilen.
Så rätt som det är vaknar jag upp där bakom ratten ur mina dagdrömmar. Jag har åkt åt fel håll.
Inte alls på väg in till stan som jag hade tänkt utan på väg mot...
Ja just det. Kyrkogården.
Var det du lilla mamma som styrde min färd åt ditt håll? Eller var det kanske mitt eget undermedvetna.
Så jag svängde in på handelsträdgården, köpte mina blommor i mammas färger och åkte till graven.
Fick så en stund i solskenet vid hennes sista hem. Och det kändes så bra.
Ett par ord i sin enkelhet
Jag behöver få höra att jag är fin. Att man tycker om mig.
Ganska ofta. För jag glömmer så fort bort det.
Jag behöver få känna mig älskad, saknad och värdefull.
Inte bara genom handling utan också genom ord.
Kanske är jag krävande. Men ändå inte.
För jag säger inte : "Säg att du tycker om mig."
Utan jag säger: "Jag tycker om dig!" Och hoppas, håller mina tummar att
man ska säga så tillbaka till mig.
Ibland vill jag också få vara den som svarar.
Det är så lite som kan få mig att vissna.
Men det är också väldigt lite som får mig att blomma.
Kanske är jag ensam om att känna så...
Men att få känna sig betydelsefull, viktig och respekterad
är inga konstiga önskemål, eller?
Jag behöver ord. Ord är viktigt för mig.
Men det är så svårt att själv sätta ord på
vad man vill och önskar.
Istället tystnar man och gråter i sin tysthet.
För om man hela tiden önskar, ber om mer
så får man med tiden mindre.
Kanske till slut ingenting.
Och det som för en annan är en självklarhet
kanske måste förklaras och uttryckas
om och om och om igen
för att man riktigt på riktigt
ska våga tro på det.
Näring. Mycket näring kräver min kärlek.
Men ingen dyr extraordinär näring.
Utan vanlig enkel vardaglig.
Som ett litet "Jag tycker om dig."
Dubbelspel
Jag vet att jag är ofantligt dålig på att uppdatera denna blogg. Ber om ursäkt för det. Jag har startat en ny och det är där jag nu lägger det mesta av mina idéer och skrifter. Vill du som läser denna även titta in på den andra skriv gärna då någon rad så talar jag om var du kan hitta den.
Kanske ska man vara glad att jag inte uppdaterar så ofta, eftersom det mest är då jag mår lite sämre som jag skriver här;)
Kanske kan det vara så också att jag är fullt upptagen med att leva som jag inte skriver? Men jag kommer självklart att ha kvar denna blogg, för rätt som det är poppar det upp något lite sorgset, tragikomiskt minne eller infall i min emotionella överfulla hjärna och då bara måste det ut.
Vi ses igen!
